Det är tungt nu

Jag vet att jag har tre helt fantastiska barn, och jag är oerhört tacksam för dem, men det är tungt just nu.
Både Flora och Lilly testar gränser och självständighet nu, och ibland är det helt outhärdligt. Saker måste ske exakt som de vill ha dem, och ofta vet de ju inte ens själva vad det är de vill. De kan pendla från sekund till sekund mellan att de ska göra själv till att mamma måste göra, tillbaka till att mamma absolut inte får hjälpa, till att mamma ska, till bara hysteriskt skrik och en mamma i upplösningstillstånd. Det är väldigt sällan som pappa får hjälpa till hur gärna han än vill, och det kanske är mitt eget fel för att jag har tagit hela föräldraledigheten, men Christopher har ju varit hemma nästan hela tiden också. Dock sitter han ju nere i arbetsrummet de första timmarna när barnen kommit hem efter förskolan, även om han förstås hälsar på dem och leker en stund just när de kommit hem, så är det ju jag som är med dem mest.
På kvällarna vid läggning är det som jobbigast (fast morgnarna är också sjukt jobbiga för det mesta, men de är liksom lite kortare). Mamma ska borsta tänderna (om de inte bara måste borsta själva, vilket de inte får på kvällarna - på morgnarna får de borsta själva, men på kvällarna måste vi göra det ordentligt), mamma ska hjälpa till med blöja, nej, mamma ska inte hjälpa, ska själv, nej mamma hjälpa, uäääääh inte blöja!! Pyjamasen ska inte på alls, ska ta på själv, mamma hjälpa, Alfred hjälpa, göra själv, mamma, uääääääähh!! Lillys mollusker ska smörjas (vi har inte gett upp än och provar nu med Inotyol, fast det verkar inte hjälpa heller), och då ska det bråkas om ifall mamma eller pappa ska göra det, och så ska hon ligga på rätt ställe med rätt kudde och det ska hämtas grejer och flyttas runt (ibland undrar vi om hon har lite OCD-tendenser redan, kan man ha det så tidigt?). Plus allt vanligt då som att de måste leka med vatten just när pyjamasen äntligen kommit på så de blir blöta, de är törstiga, de är hungriga, de är törstiga igen och så vidare och så vidare. Och mitt i allt detta står Alfred som brukar spendera kaostiden med att hoppa i sängen och inte ta på sig pyjamasen när vi ber honom och så skäller vi lite på honom av bara farten. Igår orkade jag bara inte mer och satt på golvet i lilla hallen mellan sovrummen och bara grät.
Sen är det då dags att ta oss till sängen, och igår sa jag att jag faktiskt tänkte lägga Alfred, för första gången på flera veckor, och först var det hyfsat odramatiskt, men det tog inte många minuter förrän Flora blev hysterisk och kom in till oss och vägrade gå tillbaka till pappa och Lilly. Lilly kom snart efter och Christopher kom och försökte övertala dem att lägga sig med pappa, men det blev bara en massa gråt. Då försökte han lura dem med att imorgon ska mamma på sin kurs igen, så då ska pappa lägga alla tre. Alla blev tysta, men Lilly fann sig snabbt och sa att pappa ska lägga alla tre, för mamma ska åka tåget till sin kurs igen, och det var helt okej, så pappa kunde till och med få lägga alla tre redan nu. Men Flora blev hysterisk och klamrade sig fast vid mig, och jag kände hur all energi bara rann ur mig och stod, som Alfred påpekade, still som en staty, med armarna utmed sidorna och en gallskrikande unge hängande runt halsen i säkert tio minuter tills jag till slut fick ge upp efter att Flora triggat även Lilly till att bli hysterisk, och gå in till barnens säng med tjejerna och återigen lämna Alfred.
De somnade åtminstone ganska fort efter allt drama, och jag höll på att somna själv, men när jag efter ungefär en halvtimme skulle gå upp vaknade båda till och började skrika, eftersom de trodde att jag skulle överge dem, så jag fick ligga kvar en stund till.
Sen när jag var i badrummet och var nästan klar för att lägga mig vaknade Flora och fick komma in till mig och sova. Jag passade på att mysa en stund med Alfred i sömnen, och hoppas att han kände min närvaro fast han sov, så han åtminstone får vara lite med sin mamma.
När jag vaknade idag kände jag mig lika tom som igår kväll, jag vet inte vad jag ska göra, jag håller på att ge upp. Jag orkar inte. När ska det bli lättare? Jag vet inte hur många gånger jag hört folk säga saker i stil med "Åh, jag önskar att jag hade fått tvillingar, det verkar så praktiskt, och roligt, och så är man liksom klar sen" (senast Johanna i helgen). Ni har ingen aning, säger jag bara.
Precis när jag skrivit det här, men tvekat inför att publicera det, för jag känner mig som världens sämsta mamma som inte orkar med mina egna barn, så läste jag ett inlägg på helt fantastiska instagrammaren och bloggaren Sockertoppars blogg, som fick mig att börja gråta. Hon skrev om en jobbig läggning och klankade ner på sig själv, men lade sedan till att hon ju faktiskt också kunde berätta om alla rätt hon gjort. Och jag tänkte på hur sorgligt det är att man ofta har så lite överseende med sig själv och sina egna brister, medan man kan stå ut med mycket mer hos andra. Jag är ibland en kass mamma som skriker åt mina barn, men andra gånger - oftast faktiskt - är jag en bra mamma. Jag leker med mina barn, jag gosar med dem, jag får dem att skratta så de kiknar, jag skulle kasta mig i elden för dem, jag ger upp mitt eget välbefinnande för dem, jag älskar dem över allt annat. Jag är en mamma.