Nu har vi varit på vårt tredje tillväxtultraljud, hemma i Stockholm (Liljeholmens Ultraljudsbarnmorskor). Vi fick samma barnmorska, Lena, som vanligt, men även en ny som började idag (Ann-Marie tror jag hon hette) - hon hade lång erfarenhet från ett annat ställe, men behövde lära sig apparaterna de använder här så hon fick gå bredvid. Det var lite förvirrande först, för när Ann-Marie började titta hur barnen låg så fick hon för sig att Lilly, som Lena brukar kalla "ettan, nedre vänstra" och Flora, "tvåan, övre högra", bytt plats totalt så att Lilly nu ligger överst med huvudet till vänster och Flora nederst med huvudet till höger, båda på tvären. Men eftersom de ju skilt sig lite i storlek hittills bestämde de att de skulle mäta först och sen försöka konstatera vilken som var vilken.
Till slut kom de i alla fall fram till att det fortfarande är Lilly som ligger nederst, och det lustigaste var att under tiden de mätte så vände Lilly på sig så hon plötsligt låg med huvudet neråt istället. Så uppenbarligen är det fortfarande för tidigt att säga nåt om förlossningen eftersom de har så gott om plats, så det är väl tur att vi inte ska till Huddinge förrän nästa fredag.
Jag började plötsligt svettas och må illa, så jag var tvungen att lägga mig på sidan istället för på rygg - jag har ju läst att barnen trycker på min stora kroppspulsåder när jag ligger på rygg, men hemma brukar jag inte ha några problem med det - kanske för att sängen är mjukare än britsen på ultraljudsmottagningen. Det gick i alla fall över efter en liten stund, och sen tog Lena över och kollade ett varv extra - sen behövde jag lägga mig på sidan igen, men då var de precis klara. De gick ut en stund för att lägga in resultaten i datorn och var borta ganska länge, vilket var bra eftersom mitt illamående höll i sig obehagligt länge. Känner mig så mesig.
När Ann-Marie kom tillbaka gjorde hon det med goda nyheter: Lilly ligger på +0,9% och väger 1832 g och Flora ligger på +6,2% och väger 1927 g! Duktiga flickor!
Just ja, Lena sa vid nåt tillfälle att det var en fin mage, och helt själviskt trodde jag först att hon menade min, särskilt som jag inte fattar vad det är de tittar på med ultraljudet förrän de förklarar, men det var ju ett av barnens hon syftade på. Barnmorskor är ju som sagt typ världens gulligaste släkte, så de kanske säger sånt till alla, men ändå blir man ju helt stolt när man får höra sånt. Typ: "jag bygger perfekta barn :)". Oerhört skönt är det i alla fall att få veta att allt ser bra ut: bra med fostervatten, njurarna ser bra ut, gallblåsorna ser bra ut - och dessutom tittade de lite extra på könen igen för att jag bad dem, eftersom vi ju bestämt namn och köpt lite klänningar, och jodå, båda har definitivt blygdläppar och inte snoppar. Det tråkiga är bara att det inte går att få några bra bilder på dem längre för att de är så stora nu. Men jag får helt enkelt hålla mig tills de kommer ut med att få titta på dem lite bättre.
Eftersom båda håller sig så fint vid mittkurvan nu får vi vänta fyra hela veckor på nästa ultraljud - om de avvikit för mycket hade vi väl fått om två veckor tror jag - så det är förstås jättebra, men lite tråkigt, det är ju så roligt med ultraljud!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar