Dubbla känslor

Jag vet att Louise Hallin sa åt mig att inte se tvillingarna som något som är negativt för Alfred, men jag kan inte komma ifrån att jag tror att det inte kommer vara så roligt för honom i början. Härom veckan var jag och Alfred på biblioteket i Fruängen och frågade om böcker om att få tvillingsyskon, vilket det tydligen inte fanns så gott om. Vi lånade två böcker om att få ett syskon, men bibliotekarien lyckades i alla fall hitta en bok att beställa, som kom in härom dagen. Så igår var vi och hämtade den ("1+2=3 Storebror till tvillingar" av Marianne Grymer Bargeman) och läste den.
Ett citat: "Mamma och pappa vill inte heller leka, för de är upptagna med bebisarna. 'Inte just nu,' säger de hela tiden." Och jag får redan dåligt samvete. Vi MÅSTE försöka ge tid åt Alfred också, men jag vet inte hur det ska gå till. Fast å andra sidan vet vi ju vid det här laget att barn inte dör av att skrika en stund, samtidigt som vi ju förstås också vet att vi måste ta hand om dem när de är ledsna. Men det ska väl gå att kombinera på något sätt.
När Alfred kom tillbaka till dagis förra måndagen efter semestern så var det inga problem att lämna honom på dagis, men de senaste dagarna har han blivit ledsnare och ledsnare när jag lämnat honom, och det är inte det minsta roligt. Kanske att han börjar känna att det är något på gång redan? Men idag mådde jag så dåligt efter att ha sovit dåligt i natt, så jag var helt enkelt tvungen att lämna honom fast han storgrät, men det gjorde så ont i hjärtat.
Så samtidigt som jag längtar efter att få ut tvillingarna eftersom det ärligt talat är skitjobbigt med den här magen nu, så har jag ångest över det. Vi ska ju till Huddinge nästa fredag och prata om förlossningen, och då kanske kanske vi får ett snittdatum, men vi vet ju inte än om jag behöver snittas. Lilly vände ju sig med huvudet neråt under ultraljudet i måndags, så kanske att jag kan föda vaginalt. Men om det blir så betyder det ju att det kanske inte alls bara är 40-45 dagar kvar utan att det kan vara många fler, och det känns inget vidare heller. Mycket dubbla känslor här. Fast å andra sidan: ja, det är skitjobbigt nu, för jag sover dåligt för det gör ont lite varstans, men jag mår faktiskt ändå bättre än jag gjort förut - foglossningarna har lugnat sig och är klart hanterbara, och jag mår inte illa så ofta och jag är inte jättetrött heller. Men segt är det.