Jag har ändrat mig: vi måste inte alls försöka "få lite ordning" på Alfreds sömn innan tvillingarna kommer. Igår försökte Christopher lägga Alfred fast han verkligen verkligen ville att jag skulle lägga honom, och medan jag halvlåg i soffan och lyssnade på Alfreds otröstliga gråt inifrån hans rum googlade jag "2,5 år separationsångest" och hamnade på Knattetimmen; radioprogrammet med min nya guru Louise Hallin och barn- och föräldrapsykologen Malin Alfvén, där jag hittade ett par klipp där de sa att återigen i 2,5-årsåldern har barn ofta en period där de blir extra mammiga, och särskilt de som precis har fått syskon eller har gravida mammor blir lite extra oroliga. Och de sa att det bästa sättet att hantera det är att när barnet vill ha mamma så ska hen få mamma. Då mår de bäst och så går det dessutom över fortast.
Alfred är ett litet litet barn som bara ger uttryck för det han behöver (visst, han testar väl oss ibland också, men det märks ju skillnad när han testar och när han är genuint ledsen), och då ska han få det i så stor utsträckning det är möjligt. Han märker ju såklart att mamma inte är som vanligt nu med stora magen och tröttheten och allt, och om han då vill vara extra nära mig får pappa försöka stå ut med att komma i andra hand en period. Istället får jag helt enkelt gå och lägga mig tidigare så jag klarar mig, det är inte Alfreds problem att jag kommer i säng för sent. Jag är inte särskilt viktig i mig själv just nu: jag har valt att få barn (tänkte skriva "skaffa barn", men jag tycker så illa om det uttrycket), och då är det de som är det viktigaste. Heck, jag har ju inte ens ett jobb nu, det finns ingen som behöver mig mer än Alfred och snart även tvillingarna, då får jag helt enkelt anpassa mig efter deras behov i några år till. Sen kanske jag ska försöka skaffa mig ett liv igen, men just nu är det här mitt liv, och det är bra!
PS: Ja, jag tog över läggningen efter en liten stund, och Alfred blev så glad. Och jag tog honom även när han vaknade på natten - men Christopher fick ta hand om honom när han absolut skulle upp klockan 7, för då orkade jag inte mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar