måndag 4 juli 2016

Kiropraktor och barnens egenheter just nu

Jag säger bara tack och lov för kiropraktorer! Idag har jag varit hos en kiropraktor i Lysekil för andra gången, och nu är jag nästan rak och har mest sekundärsmärta i resten av ryggen för att jag tvingats kompensera för ryggskottet med fel muskler (men lite ont i ryggskottet också fortfarande). Men när jag var där i fredags första gången var det så illa att jag var nära att svimma två gånger och trodde aldrig jag skulle komma därifrån: det var efter han justerat min sneda ryggkota och han tippade upp bänken så att jag skulle slippa resa mig själv utan istället tippas upp på fötterna direkt som det gjorde så ohyggligt ont när jag fick tyngd på ryggen igen att det började flimra för ögonen och allt ljud lät som att det kom från utanför en metalltunna, så han fick tippa ner mig igen två gånger. Till slut fick jag försiktigt vända mig på sidan och sätta mig upp själv för att över huvud taget komma därifrån. Sen lade han (en snäll norsk farbror på runt 60 år) handen på min kind och sa att jag såg lite blek ut. :) Jag ska tillbaka en tredje gång (det blir dyrt det här) på onsdag för att jag ska komma igång med rehabilitering, och sen hoppas jag att vara okej igen.
Tjejerna vill ju att jag ska bära dem typ jämt, framför allt Flora, och nu har jag inte kunnat lyfta dem en endaste gång på fyra dagar, så stackars Christopher får ta allt sånt inklusive alla bajsblöjebyten där de ska lyftas upp och tvättas i handfatet, så nu börjar hans rygg ge med sig istället... Dags att bli av med blöjorna snart alltså.
I övrigt har jag haft ett utkast i några veckor nu där jag skrivit in olika små detaljer om barnen, så nu blir det ett sånt där osammanhängande inlägg igen.
Barnen interagerar och leker så otroligt mycket mer med varann nu sedan någon månad, alla tre leker jättejättebra tillsammans långa stunder i taget - det är en del bråk, men jag och Christopher kan (under stor förundran) göra annat medan barnen leker allt oftare. Tills någon börjar skrika och vi får dra isär dem, men ändå. Oftast är det ju för att någon vill ha något som någon annan har, och härom veckan började jag säga till dem att de måste säga "Snälla, kan jag få den när du är färdig med den?" och det hjälper faktiskt. Inte så att de brukar komma ihåg att säga det själva, men när jag säger till dem så slutar de oftast slita i grejen och säger det och sen är det lugnt i ett par minuter åtminstone.
Vad som fortfarande är kaos är våra måltider: det är stört omöjligt att få barnen att sitta still en hel måltid. Lilly, som ofta satt still och åt förut, medan Alfred och Flora rände runt, har också börjat krångla mer, tycker jag. Fast mycket av hennes krångel är i och för sig också för att hon absolut måste ha allt på sitt sätt: härom dagen hade jag lagt fram en sked åt henne till frukosten, och det blev hon arg för. Jag tog skeden och lade den på andra sidan om mig, och då gick Lilly runt mig för att vifta ner skeden på golvet, sen gick hon och satte sig på sin stol, sen gick hon ner och hämtade skeden, gick ut i köket, drog fram kökspallen för att nå upp till besticklådan, klättrade upp, lade ner skeden, stängde lådan, klättrade ner och gick och satte sig på sin stol vid bordet. Sen reste hon sig igen, gick ut i köket, klättrade upp på pallen (som hon åtminstone inte ställt tillbaka), drog ut lådan, hämtade en sked, stängde lådan och gick tillbaka och satte sig. Sen kunde hon äta. Pust.
Det här med att sluta amma funkar fortfarande inte: både Flora och Lilly vill så gärna så gärna ha bröst när de vaknar, och ibland tjatar de om det även när de ska sova. Om jag någon gång går upp före dem och klär på mig fort kan jag undvika det, men annars så får de väl. Orkar liksom inte bråka.
Lilly började kalla Landskrona för Helsingkrona när vi var i Frankrike, det tyckte jag var lite roligt. Och hon kallade tivolit som vi var på för "timolit", också gulligt. Och så började hon säga "no" istället för nej, och så var det "vamp" när det var varmt, och när hon inte är klar säger hon "a datt!", vilket betyder "alldeles strax".
Flora säger när hon vill ha hjälp att ta av något plagg "ave den", och ibland när något är pyttelitet, eller när hon tagit lite av min handkräm säger hon "Jag tog pyttelite. Nico", eftersom barnens nya kusin kanske eventuellt heter Nico, och hon är ju pytteliten. :)
Flora är alldeles extra mammig nu, och pussar mig hela tiden, och har börjat säga att jag är bara hennes mamma. Så hon är min pussunge nu, Lilly är min gullfia och Alfred min lilla mys. 
Alla barnen säger lite då och då att saker, som mina kläder, är fina, och Alfred ger mig komplimanger som att jag är den bästa mamman han vet (det får man väl hoppas, för så många andra mammor känner han ju inte ;) ). Alfred är oerhört vetgirig nu och frågar vad alla nya ord han hör betyder. Tyvärr är han också lite lättskrämd, så just nu vågar han inte gå på toa själv för han är rädd för Sommarskuggan som är med i "Sommarlov" på SVT. Igår förklarade jag för honom att den bara är på låtsas, liksom den onde skurken i hans nuvarande favoritfilm "Bolt", men än så länge har det inte hjälpt.
Lilly är mest förtjust i mormor, och frågar varje dag sen vi kom till Lysekil "Ska vi åka till Kärra och mormor idag?" - vi stannade ju till i Kärra ett par timmar på vägen upp, och hon kan inte förstå varför vi ska vara här när vi kan vara i Kärra. Redan på vägen hit frågade hon "Vafför ska vi inte åka till min mormor för?"
I måndags för en vecka sen var förresten Flora och Lilly exakt på dagen lika gamla som Alfred var när de föddes. Men ingen bebislängtan här alls - när jag tittar på Johanna, Victor och lilla Tutan/Nico som är ungefär 7-8 veckor är jag mest bara glad att vi är förbi den fasen där barnet i stort sett bara äter, sover och gråter. Det är en del bråk och krångel nu, men på det hela taget är jag så lycklig nu för våra barn är så häftiga!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar