Vi har haft några underbara dagar med värme, sol och bad (oj, vad barnen har badat! Alfred har nästan lärt sig simma utan västen, Lilly simmar jättebra hundsim med diverse flytredskap och Flora älskar att vara i vattnet så länge hon får hålla hårt i någon av oss, helst mig), och så har vi skördat av våra egenodlade grönsaker.
Vad mer är så har vi kommit många steg närmare blöjfrihet. Lilly går och kissar på pottan när hon behöver det, och Flora säger till att hon vill kissa på gräset, men nu har även hon börjat kissa på pottan också. Båda verkar hålla ganska torrt på nätterna dessutom, och Lilly går på pottan när hon vaknat. I helgen hörde jag henne hojta nerifrån gräsmattan när jag var uppe på altanen: "Jag har bajsat! Titta! Bajs! Mamma! Titta! Storebrorsan, titta! Bajs! Doa, Doa, titta!! Bajs!" och så pekade hon oerhört stolt och lyckligt på sitt bajs på gräsmattan... Japp. (Hon har börjat kalla Alfred för storebrorsan nästan jämt, det låter supergulligt.)
Vi har dessutom fått sova ganska bra på nätterna, med vissa undantag (Lilly vaknade klockan 3 härom natten och ropade "Bär mig! Bär mig!" och sen krånglade hon i nån timme) har åtminstone tjejerna sovit nästan hela nätterna (Alfred märker jag inte riktigt av, för han sover på en madrass på golvet på Christophers sida och brukar gå upp och lägga sig hos honom när han vaknar). Men jag är så ovan att få sova att jag vaknar och undrar varför ingen har vaknat och så har jag svårt att somna om...
Bilden här tog jag natten till idag när Lilly vaknade och var orolig, men jag fick inte röra henne för att lugna henne - det var först när hon vände sig om och hittade Floras hand som hon kom till ro igen. <3
Idag däremot har det mest varit såhär. Både Alfred och Flora har krånglat nåt enormt, och fast jag fick sova bra inatt har mitt tålamod varit i absoluta botten. Jag har nästan läst färdigt den där "Barn som bråkar"-boken och lärt mig att det inte hjälper att skälla på barn, det motverkar sitt syfte att muta, ge belöningar, straffa och ge konsekvenser, och att man som förälder i stort sett bara ska se till att bråksituationer inte uppkommer och om de ändå gör det så ska man avleda, avleda, avleda. Jag har inte riktigt exakt fått kläm på hur man egentligen ska göra för att lära barn förstå när de gjort fel eftersom man uppenbarligen aldrig får skälla på dem eller ge någon form av konsekvens för dåligt beteende, så jag är lite förvirrad fortfarande, och på något sätt verkar det idag som att jag har blivit en sämre förälder av allt jag lärt mig - eller så är det bara att jag är mer medveten om alla fel jag gör... Fast jag vet inte, Louise Hallin, som ju är min föräldraguru, har sagt att det är klart att man får bli arg på sina barn, så jag hoppas att den här gubben som skrivit boken inte är allvetande, för då är våra barn på väg mot undergången med mig som mamma alltså. Om jag ska kunna följa den där bokens råd behöver jag först gå en kurs i hur man får bättre tålamod. Tips, någon..?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar