Jag börjar undra om man kan få en stroke av ren ilska? Flora har satt igång sitt trots redigt rejält nu, och hon kör en lite annan variant än vad Lilly gjort. Jag har visserligen redan lite glömt hur Lilly gjorde när hon höll på som värst, eftersom jag har minne som en guldfisk (antagligen en ren självbevarelsedrift nu för tiden), men både jag och Christopher tyckte att det var lite mindre omöjligt att få henne att ge med sig: när det var något hon bara vägrade och vi till slut gjorde det åt henne så blev hon hysterisk, men då släppte det liksom så hon kunde börja om från början och göra det själv istället och sen var det klart. Men Flora... hon bara skriker och skriker och skriker och slutar aldrig. Aldrig. (Okej då, nån gång, men ni fattar.) Det känns ibland mer faktiskt som retsamt trots än som "kan själv", även fast jag lärt mig att barn aldrig "trotsar" i vuxen bemärkelse.
Som ikväll: jag lade tjejerna, och Lilly ligger alltid på min högra sida, som är närmast sänglampan. Så hon brukar få släcka, sen får hon tända igen och så får Flora klättra över mig och också släcka, och sen kan de sova. Men idag blev Flora svinarg för att Lilly släckte, och började gallskrika. Jag försökte förklara att så gör vi ju alltid, och nu tänder vi igen så kan du släcka, men nej. Jag försökte också avleda och prata om att det var snällt att hon hämtat min vattenflaska, men hon bara skrek. Till slut gick hon med på att Lilly fick tända igen och så lade hon handen på strömbrytaren. Men släckte inte. Och fortsatte skrika. Jag blev ganska snabbt arg och sa åt henne på skarpen att släcka, men nej. Jag blev argare och skrek åt henne, men hon släckte inte, och Lilly blev orolig. Till slut släckte jag och lyfte över henne till min andra sida, men då blev hon förstås totalt hysterisk och klättrade tillbaka och tände, men vägrade släcka. Efter att ha rutit lite mer åt henne bar jag ut henne ur rummet, men hon sprang tillbaka, så jag drog ur sladden till lampan, vilket bara resulterade i ännu mer skrik och en hysterisk unge som knäppte på lysknappen tusen gånger. Jag var så arg att jag började undra om den där stroken, och efter att ha lyft tillbaka henne när hon försökte gå till lampan 5-10 gånger och sen ha hotat med att hon skulle få sova ensam i gästrummet och börjat lyfta ner henne så lugnade hon sig såpass att hon till slut kunde släcka lampskrället och krypa intill mig och lägga sig ner.
Jag sa att hon skulle säga förlåt för att hon gjort dumt, men det vägrade hon, och hon ville inte heller ge mig godnattpuss och -kram så vi kunde bli sams.
Efter någon minut fick jag åtminstone krama henne och tala om att jag älskar henne och be om ursäkt för att jag skrikit, men hon tänkte inte säga förlåt (hon gör typ aldrig det), och sen somnade hon.
Så återigen känner jag mig som världens sämsta mamma, och jag har ingen aning om hur jag ska hantera henne. Tidigare idag var jag och Flora och handlade mat bara vi två, och större delen av dagen har varit förhållandevis lugn och trevlig, men nu börjar jag se fram emot att åka till Stockholm på torsdag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar