Ett argument som jag ofta hör för att åka bort från sina barn ibland är att man kommer hem laddad med nytt tålamod. Hmm. Skulle inte riktigt säga att det är applicerbart på mig. Men hur som helst: härligt att vara hemma med mina ungar igen, fast nu saknar jag Johanna och Nico. (Jag är glad att jag inte bor i Stockholm längre, men det hade gärna fått ligga lite närmare.)
Men tillbaka till det här med tålamod, eller avsaknaden därav. Jag har visserligen inte skrikit åt barnen än sen jag kom hem, så lite bättre kanske det är ändå. Men när barnen skulle hämtas från förskolan idag och jag och Christopher åkte tillsammans för att hämta dem (oftast gör jag det själv) och vi fortfarande efter 35 minuter inte hade fått ut tjejerna från hallen så gav jag upp och gick bara ner för trappan tillsammans med Alfred. Båda tjejerna började skrika efter mig (fast Christopher var ju kvar med dem), och i trappan ner mötte jag en tjej på Alfreds avdelning tillsammans med sin mamma. Mamman frågade mig "Är det du som är den populära mamman?", eftersom båda tjejerna ylade "maaaaaaaamma!!" och skrattade lite. Jag förklarade att vi försökt få hem dem i en halvtimme och att nu ger jag upp och går, då kanske de till slut följer med, och hon sa typ "ja, hur man än gör är det alltid nåt fel", och ja, ungefär så. Men hem kom vi åtminstone till slut. Och nu är det dags att sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar