tisdag 27 september 2016

Aldrig en paus

En av de jobbigaste sakerna med att ha tvillingar är att vi i dåliga perioder aldrig kan få en enda bra dag. Förut hade vi bara Alfred, och även om han i perioder var ett väldigt krävande barn så var han åtminstone ett varannandagsbarn: varannan dag a pain in the ass och skrek hela tiden, varannan dag en liten solstråle som var helt ljuvlig. Nu är det en helt annan sak. Det kan nog hända att Flora och Lilly också egentligen är lite varannandagsbarn, men problemet är att oftast turas de om. Så även om Flora kan ha varit asjobbig igår och idag är lugnare, så hjälper inte det, för då är Lilly hysterisk istället, och tvärtom. På ett sätt tur, för det är alldeles tillräckligt överjobbigt med en som bråkar i taget, men ändå. Vi får aldrig en paus.
Just nu yttrar det sig i att jag är på dåligt humör konstant (även när barnen är på förskolan), jag kan inte hålla en tanke i huvudet mer än en minut innan jag glömmer den, jag har nära till gråt, jag har fått tinnitus i höger öra, idag började jag få ryckningar i vänster öga igen, plus att mina tics har blivit tio gånger värre. Tics ja: Lilly började ju blinka kraftigt härom veckan när vi bråkade, och det har förvärrats. Jag har med andra ord förstört mitt barn. Med tanke på att jag hade diverse tics redan som barn (i en period behövde jag då och då ställa mig framför ett visst fönster hemma i vårt hus och hoppa fem gånger - var jag ute på stan fick jag vända mig åt det håll jag trodde att fönstret vette åt), och nu i stressiga perioder håller jag på med axelryckningar, harklingar, lite blinkningar, att spänna nacken och jag vet inte ens allt. Tack och lov kan jag kontrollera det hyfsat bland folk, så jag tror inte det märks så mycket, men det kanske har en viss ärftlighet, och då ligger ju stackars Lilly risigt till som redan har börjat.
Sorgligt är vad allt är just nu.

7 kommentarer:

  1. Jag har läst här inne länge men aldrig kommenterat. Nu har jag äntligen skaffat ett Google-konto. Jag har tvillingar som blev tre år i maj i år. Alltså lite äldre än dina. Storasyster är sex år. Det kommer bli lättare. När de är tre år blir det bättre. Så håll ut. Jag har mått jättedåligt av de första åren med tre barn. Jag har varit hos familjeläkaren och fått hjälp. Våga be dina nära och kära om hjälp. Jag har en kompis som har tvillingar som är ett år äldre än mina och hon har varit ett stöd för mig. Ingen annan som förstår vad vi går igenom. Vi hörs av, stor kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag blev alldeles tårögd av din kommentar - tack!!
      När jag gick i skolan och hade barnkunskap fick vi lära oss att trotsåldern är när barnen är två, men nu för tiden säger ju alla tre år, så jag får lite panik. Skönt att höra att det lättade för er vid tre - våra har ju trotsat rätt länge nu, så jag hoppas verkligen det blir så för oss också!
      Stor kram tillbaka!

      Radera
  2. Här är en annan anonym tvillingmamma-läsare. Mina tvillingar är snart 1,5 och det är liksom trösterikt att höra att man tar sig igenom allt, och du och Gabriella dessutom med ett storasyskon! Vilka hjältar ni är. Vi har ju "bara" tvillingarna... Det är nog verkligen så att ingen utom andra tvillingföräldrar kan förstå hur det är. Kämpa! Em

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du! Ja, på något sätt tar man ju sig igenom allt, man har ju inget annat val. ;) Och det är ju en massa härligt mellan varven också, även om jag har lite svårt att se det just nu...

      Radera
  3. Känner igen. Valde att åka till Oslo ensam med barnen (sambon sjuk) för att besöka mina gudföräldrar. 45 mil enkel väg. Torsdag-söndag. Nu i efterhand vet jag inte om det var värt det, egentligen. Mina nyblivna 3-åringar kan verkligen testa tålamod. Känns som jag mest skrikit på dom. Och när det varit lugnt kan jag inte slappna av, mentalt är jag hela tiden ett steg före. Försöker hitta sätt att hantera alla möjliga situationer. Kvällarna har liksom slutat med gap/skrik/gråt/hot från alla parter. Men jag VILL så gärna uppleva saker med mina barn och vill inte hela tiden leva med att "sen blir allt bättre/lättare" etc.

    Att vår vistelse denna gång dessutom började med att min gudmor snubblar baklänges över en av tvillingarna och faller så illa att hon bryter handleden gjorde ju inte mig mindre stressad...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hmm, brukar alltid kunna skriva namn, men inte denna gång..

      /Sofie

      Radera
    2. Men åh nej, vilken jobbig situation! :(
      När Alfred var liten stannade jag faktiskt hemma nästan hela tiden för att han skrek så mycket, jag pallade inte att gå ut med honom, men nu med tvillingarna har jag liksom alltid hopp om att "det kanske går bra" och försöker göra saker som vanligt - men för det mesta blir det ju kaos. :D Tur att jag har kort minne åtminstone: nu när Flora börjat krångla riktigt rejält har jag nästan glömt vad det var Lilly hade för sig när hon var som allra jobbigast ganska nyss (hon har lugnat sig en aning och Flora har tagit över istället)... Och sen blir det väl lättare, hoppas jag ändå. ;) Kram på dig!

      Radera