Ta på din egen syrgasmask först

Ja, jag gör sjukt söta barn. Men nu har de här sjukt söta barnen varit sjuka i omgångar i 6 dagar och alla har måst vara hemma eftersom det ju handlar om den onämnbara sjukan som jag mår illa bara av att läsa namnet på. Och nu börjar mina trötta nerver ta slut.
Min mamma brukar säga åt mig ungefär det som det står i flygplans säkerhetsinstruktioner: ta på din egen syrgasmask före du hjälper andra. Men alltså, hur i hela friden gör man det? Hur ska jag kunna sova själv när jag bara ligger och väntar på att någon som ligger bredvid mig i sängen kan bli dålig vilken minut som helst? Hur ska jag kunna äta när jag får ont i magen bara av att tänka på att det kan vara min tur härnäst?
Så efter sex dagar med knappt någon mat eller sömn, och där först Lilly blev sjuk när vi började tro att faran efter Flora var över, och Alfred när de 48 timmarna efter Lilly passerat för rätt sabla många timmar sen, fungerar jag knappt. Jag går för att hämta något och vet knappt var jag kom ifrån, jag sitter bara i soffan och förmår inte ens komma på något roligt för Flora och Lilly, som ju är friska nu, att göra mer än att glo på tv och mobiler (jo, vi pärlade faktiskt en stund idag, till mitt försvar) och jag glömmer att ge någon alls någon mat. Och då är det ändå Christopher som faktiskt har tagit hand om det mesta av det äckliga den här gången.
Och som grädde på moset kan jag knappt ens vila när jag har tillfälle, för jag har så fruktansvärt ont i bröstryggen när jag ligger ner. Så mig är det inte mycket bevänt med för tillfället. Hur är det, det är inte riktigt socialt accepterat att rymma från sina sjuka barn, eller? Sova i en vecka då, hur är det med det? Nähä, inte det heller. Tråkigt.