Spontanmiddag på Wagamama

I eftermiddags hade vi utvecklingssamtal för Alfred på förskolan. Tjejerna hade en hysterisk gråtstund när vi höll på att göra oss i ordning, så jag tänkte att det kommer ju gå åt skogen att ha med dem, men då tänkte jag inte riktigt på att det var en förskola vi skulle till: de hade ju hur kul som helst, såklart! Vi satt på golvet i ett av rummen, och både tjejerna och Alfred (som var med hela tiden, fröken ställde frågor till honom också) lekte och hade jätteroligt - nästan så jag fick dåligt samvete för att stackarna ska vara hemma ensamma med bara mig i nästan ett år till och inte få gå och ha kul varje dag...

Vi fick veta att Alfred trivs bra och känns trygg, är en snäll kompis, och har blivit mer frimodig och mindre avvaktande på sistone, och jag är så stolt över honom!

Sen hade vi bestämt att när vi alla ändå var med och hämtade Alfred skulle vi ta tunnelbanan in till stan och titta på NK:s julskyltning som avtäcktes i helgen, och på stans julbelysning som skulle tändas igår. En av Alfreds fröknar frågade om vi skulle äta middag på stan också, men det hade vi inte tänkt.

Julskyltningen på NK var rolig, tyckte Alfred, men julbelysningen - som jag läst skulle vara så tjusig eftersom Stockholm har nån sorts målsättning att vara landets bästa julstad i pyntning (vilket även Göteborg har, för övrigt) - var ju värsta antiklimaxet: de hade inte tänt nånting än. När jag tänker efter så hade jag också läst nånting om att tändningsdatumet var preliminärt beroende på hur allt gick eller nåt i den stilen, men hallå? Ni kan väl åtminstone tända det ni fått upp, eller? När jag bodde i Malmö hade stan ett datum och en tid, så folk gick ut på stan och tittade och typ hurrade när ljusen tändes, men det kommer de ju inte lyckas med här direkt när de inte kan hålla deadline... Tur att vi ska flytta tillbaka till Malmö. ;) (Mer om den lilla detaljen snart - apropå det sa fröken i utvecklingssamtalet att hon tror att Alfred kommer klara en flytt bra.)

När vi var klara med de små ärenden vi passade på att göra var klockan tjugo i sex, och det skulle innebära att vi inte skulle kunna få middagen klar förrän runt halv åtta kanske eftersom det tar en stund att komma hem, så jag föreslog för Christopher att vi skulle äta ute ändå, och låta det ingå i den allmänna konkursen (jag har fått veta att jag kommer få vårdnadsbidraget, och då kommer mina sparpengar gå åt som smör i solsken). Efter lite funderande bestämde vi att, jo, det skulle vara trevligt, så vi gick till Wagamama nära stationen (där vi var en gång när Alfred var fyra månader, han sov gott igenom måltiden, men när vi kom hem började han skrika och slutade inte på åtta timmar. Åtta timmar. På riktigt. Femminuterspauser för mat och powernaps, men annars: en hel arbetsdag i skrik.).

Tjejerna, som suttit i vagnen jääättelänge, blev så glada när de fick komma loss! Och de var så söta: de gick på små upptäcktsfärder, men aldrig mer än någon meter från bordet. Här var Lilly på väg bortåt.

Flora avvaktade lite i pappas knä först, och Alfred fick kritor att rita med.

Vi hade inte med middagsmat till tjejerna, så de fick en skål nudlar bara, och så fick de smaka lite på vår mat också.

Flora.

Alfred fick en risrätt med kyckling och majs, och jättesmarta barnpinnar som var typ som en stekpincett. Han tyckte inte det var så gott dock, men med löfte om glass när han kom hem åt han åtminstone en del.

Sen tog Lilly över skålen, och älskade det! Och hon kom också på att det gick utmärkt att stå på bänken i sin barnstol. Flora fick förstås också av maten, men Lilly gillade den mest.

Flora gick korta bitar och stannade sen och tittade nyfiket på vad som hände runt henne.

Och så småningom blev hon kaxigare och kaxigare och vågade sig längre och längre bort.

Men då kom storebror och hämtade tillbaka henne!

Och tjejerna började inte skrika när vi kom hem, tack och lov. Jag fick i Lilly både lite gröt och äpple sen dessutom, men Flora ville inte ha förrän jag lockade med leverpastejmacka (som Alfred fick). Det känns ändå som att det börjar lossna lite med maten nu, de äter åtminstone lite bättre nu än för nån vecka sen - jag har varit noggrannare med att göra mellanmål också, det har väl kanske hjälpt också.