Igår kväll

Jodå, jag kom iväg på konserten med Kristofer Åström igår. Grejen med mig som mamma är att jag helst inte vill göra något annat än att vara hemma med min familj, men om jag då och då ändå måste iväg och göra någonting så tar jag det ändå ganska coolt. Jag är ingen hönsmamma så, utan jag vet ju att mina barn har det bra med sin pappa eller sin mormor, farmor & farfar, moster eller vem jag nu kan ha lämnat dem med (jag skulle ju aldrig lämna dem med någon jag inte är trygg med) - eller på förskolan för den delen. Jag går inte omkring och oroar mig för att allt ska falla sönder utan mig, även om jag gärna skickar ett sms för att kolla hur det går.

Så jag åkte in till stan och gick på min konsert. Men när jag satt där (det var ju på Södra Teatern, så det var sittande publik) så kunde jag ändå inte låta bli att sakna när Flora pillade mig på axeln med sin lilla hand en timme innan jag åkte, och när Lilly råkade lägga sin hand mot min kind tidigare på dagen, och Alfreds pussar och kramar och roliga konversationer. Och jag hade helst velat ha Christopher där med mig, för jag tycker det är mycket roligare att uppleva saker när han är med och kan dela dem. Och sorgligt nog, jag som brukat älska att gå på konsert, och har räknat ut att jag sett 1026 spelningar sen 1992 (jag har allt prydligt nedtecknat i ett excelregister - hade det i en liten bok sen några år tillbaka, då jag samlade ihop all info från gamla kalendrar, men lade in det i en excel när jag hade det lugnt på jobbet förra året) tyckte inte det var riktigt lika roligt längre. Fast i och för sig, det kan ju ändras - igår var en stillsam akustisk solokonsert, går jag på en spelning på en klubb där det är trångt och jag kan hoppa och dansa så kanske det blir lite som förr igen. Men å andra sidan: jag älskade den tiden i mitt liv då musik var allt, men det kapitel i mitt liv som jag är i nu är så underbart på ett helt annat sätt, och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis.

(På bilden: Kristofer med Britta Persson)

Tvillingar

Igår fick jag och tjejerna besök av en annan tvillingfamilj - jag fick kontakt med mamman genom den där tvillinggruppen på Facebook, och det visade sig att hennes tvillingdöttrar är födda två dagar efter våra, och de ska snart flytta till Fruängen, som ligger bara på andra sidan motorvägen från där vi bor i Västertorp (och Alfred går i förskola där). Vi satt på golvet med alla fyra flickorna och pratade om allt möjligt och hade jättetrevligt, och bland annat frågade mamman mig vad jag tycker är den största skillnaden på att få bara ett barn mot att få tvillingar. Jag hade faktiskt tänkt på det förut, så jag hade ett svar utan att behöva fundera allt för länge: för mig är det att med tvillingar kan jag aldrig sitta och bara mysa med ett barn, utan jag måste alltid ha minst ett öga på det andra.
Med Alfred tillbringade jag hela dagarna med att gosa med honom i famnen, vid bröstet, i knät, i BabyBjörnen, i sängen (han vägrade ligga eller sitta för sig själv, han krävde kroppskontakt hela tiden), men nu måste jag ständigt hålla koll på båda och tänka på rättvisa genom att byta barn i famnen när den ena varit där en stund, och mer ofta än sällan försöka lugna den andra samtidigt som jag har den ena i famnen. Och på ett sätt är det ju lite synd - men samtidigt: det slog mig igår igen (det gör det visserligen nästan varje dag, men igår lite hårdare) att vi har fått TVILLINGAR! Två barn samtidigt, som vi får vara med samtidigt, som vi får se utvecklas likt men ändå olikt, som vi får hålla i handen samtidigt! Det är helt galet och helt fantastiskt.

Kristofer Åström ikväll

Natten efter gårdagens sena läggning blev lite jobbig faktiskt. Flora sov som en liten stock och behövde inte matas förrän nånstans vid sjutiden, tror jag det var, men Lilly var orolig från klockan tre och jag fick konstant stoppa in antingen napp eller bröst i munnen på henne, samt sätta på brus-appen (den stänger av sig själv efter några minuter) ända fram till klockan åtta då Christopher tog med henne när han gick upp med Alfred.
Och min hjärna när jag sover dåligt, it works in mysterious ways. Jag har fortfarande inte slutat med de konstiga drömmarna som var helt normalt att ha när jag var gravid, och i natt körde min hjärna ett extra roligt trick. Jag får alltid låtar på hjärnan, och så länge det är bra musik är det ju inget problem, men det är det förstås inte alltid. Igår kväll satt Christopher och försökte komma på vilken artist det är som sjunger i nya Volvo-reklamen, och lyssnade igenom ett gäng unga kvinnliga artister. Den låt som fastnade i mitt huvud då var "Gothenburg" med Maia Hirasawa, och det är egentligen inte alls nåt fel på den, men jag blev så fruktansvärt trött på den för några år sen, så när jag skulle lägga mig och den snurrade i min skalle hur mycket jag än försökte tänka på andra låtar blev jag lite less. Så när jag ammade Lilly satte jag på en annan låt i mobilen och lyssnade på tre gånger (S. Carey - "In the Dirt", som jag upptäckte genom ett "House"-avsnitt en gång). Så när jag väl somnade var det den jag hörde i huvudet. När jag vaknade en av gångerna lite senare däremot: Pontus och Amerikanerna. Både "Min bror och jag" och "Godmorgon Columbus". Ursäkta? Det var åratal sen jag hörde någon av dem. Mycket märkligt.
På tal om musik: jag skrev ju i natt att jag kanske ska på konsert ikväll. Det är Kristofer Åström som spelar på Södra Teatern, och när jag upptäckte det för några veckor sen sa jag att det vore roligt att gå. Och nu envisas min fina sambo med att jag ska gå, fast jag själv tvekar inför att lämna honom ensam med alla barnen en kväll - jag vet att jag skulle ha smått panik över att sköta läggningen av alla tre själv redan, men Christopher tycker att det löser väl sig. Han skrev till mig härom dagen från jobbet att eftersom jag mådde dåligt i nio månader och födde två fantastiska barn förtjänar jag att gå på konsert varje kväll. <3
Och Kristofer Åström har jag en lång relation till. Jag intervjuade honom första gången 1995, och efter det har det blivit många gånger till. En gång efter en spelning spenderade vi en hel natt på en gammal madrass i en korridor och bara pratade om liv och död och allt däremellan, och hans låtar har ackompanjerat mig vid både min pappas och min storasysters död och en massa andra viktiga tillfällen i mitt liv. Så även om jag inte riktigt har hängt med i hans senaste skivor känns det som att är det någon jag ska gå och se nu så är det han. Så planen är nu att jag ska till Södra Teatern ikväll klockan åtta - han var dessutom snäll nog att sätta upp mig på gästlistan så jag inte skulle behöva betala en dyr biljett ifall jag inte kommer iväg. Vi får se hur det går, men jag tror att Christopher kommer sparka iväg mig om jag inte går själv. :)

Dagens outfits torsdag

Matchat, men inte lika: det är så jag helst vill klä Flora och Lilly när det går!

Idag för ett år sen

Idag för ett år sen blev jag uppsagd. Jag jobbade på en reklambyrå och vi hade haft för lite att göra ett tag, och eftersom jag var den produktionsledare som hade minst erfarenhet så fick jag gå. 

Jag är inte produktionsledare egentligen, och har aldrig varit intresserad av reklambranschen, utan halkade bara in på det för att Christopher och min syster (som båda är reklamare) trodde jag skulle vara bra på det, efter att jag jobbat på tre företag inom musik på internet som alla gått i konkurs pga bristande ekonomi. Och jag var bra på det, men gillade det ärligt talat inte nåt vidare; jag tyckte att det mest gick ut på att planera roliga saker som andra (kreatörerna) skulle få göra och på att ta en massa skit från kunderna utan att riktigt få bestämma något vettigt själv. 

Så när jag fick veta två dagar tidigare att jag kanske skulle tvingas sluta kändes det i ärlighetens namn rätt skönt - bortsett från det stora lilla faktum att jag hoppades på att kanske vara gravid igen, efter att ett test visat att jag hade ägglossning den 12 februari (efter jag fått ett tidigt missfall i slutet av november), och att jag bara gick och väntade på att beräknad mens-datumet skulle passera så jag kunde få göra ett graviditetstest. Så jag kände förstås att om jag var gravid skulle ju en uppsägning just då vara ekonomisk katastrof, eftersom det inte skulle vara vidare lätt att hitta ett nytt jobb som gravid. 

Jag berättade faktiskt för min (nya och kvinnliga) chef att jag kanske var gravid, och hon blev helt exalterad, och tyckte att det ju var perfekt att jag kunde vara ledig och njuta av graviditeten. Jag fick några månaders avgångsvederlag utöver uppsägningstiden, så jag skulle klara mig ett tag, och när testet visade positivt den 4 mars hade jag redan börjat må så illa att jag var oerhört tacksam över att slippa gå till jobbet. Så ledig för att njuta av graviditeten blev det inte, men ledig för att stå ut med graviditeten var ju inte fy skam heller. 

Sen kom jag lustigt nog tillbaka till jobbet en dryg månad senare för de behövde mig när en annan gravid produktionsledare sjukskrevs och någon behövde avsluta hennes projekt, så jag fick ta över en månad. Ganska bisarr situation, faktiskt, men jag var för snäll för att säga nej. 

Sen gick jag också en skrivarkurs på Berghs under våren, men utöver det har jag alltså nu inte jobbat på ett helt år, och bara varit mammaledig i fyra månader. Känns ju lagom bra karriärmässigt. Nån som vet nåt bombsäkert sätt att vinna en massa pengar så jag kan bli hemmafru när min föräldraledighet är över..?

Sen läggning igen

Nu är vi tillbaka till halv två-läggningarna, tydligen. Där fick jag för att jag skrev härom dagen att nätterna började bli okej. Och ändå har inte tjejerna sovit alls mycket på dagen idag. Men nu ligger jag här och ammar Lilly till sömns och Flora har till slut somnat i liggdelen efter att ha skrikit hysteriskt en bra stund utan att lugna sig i famnen.

Annars har dagen idag varit rätt så bra, tycker jag. Inte alls mycket skrik när vi var ensamma på dagen och Alfred blev glad när vi hämtade honom på förskolan, sen handlade vi mat, lagade och åt middag, Alfred flyttade runt mina appar i telefonen när jag trodde att han bara spelade spel, sen säsongspremiär av Grey's Anatomy och hemgjorda semlor. Först därefter började skrikandet. 

Men nu verkar det lugnt så jag ska försöka sova - Alfred vaknade nyss så Christopher är hos honom. 

Imorgon kanske jag ska på konsert, om jag klarar att lämna de små ensamma med pappan - mer om det imorgon!

Nya grejer

Inte bara börjar Flora och Lilly upptäcka varann nu, de börjar också bli avundsjuka på varann! Tror jag i alla fall. Det har åtminstone hänt mer än en gång att den ena reagerat när den andra får komma upp till mig, och blivit gnällig tills det blivit hennes tur att komma upp. Det där känns ju som något som kan bli jobbigt om det fortsätter.
De har också börjat bli bra på att få in napparna i sina munnar igen när de tappat dem - lustigt nog inte med händerna, utan med underarmarna.
Och båda har börjat göra nya ljud! Det är så roligt att höra. Framför allt Flora har börjat med ljud på inandningen, och hon brukar ofta se helt förvånad ut när hon har gjort det. Och Lilly har börjat med nya miner, hon gör nån sorts underbett och flinar och ser extremt pillemarisk ut.
Och jag hör skillnad på deras gråt nu också! Det gjorde jag inte i början - men nu hör jag för det mesta direkt vem det är även om jag inte ser dem. Att Lilly fortfarande är lite hes gör det dessutom lite extra lätt.

Dagens outfits

Jag är ju sur på H&M ibland för att de har så könsstereotypiska kläder, men de har ju faktiskt en hel del fint (och billigt) också. Idag fick båda tjejerna på sig hela set därifrån: Flora blev uggla och Lilly blev zebra!

Plötsligt händer det

Plötsligt hatar de inte att ligga på mage längre! Vi har struntat i/glömt att lägga dem på mage några dagar, men när Christopher lade Lilly på mage igår kväll gick det plötsligt riktigt bra!

Och när jag testade med Flora idag gick det också bra! 

Testar likadana kläder idag (eller ja; likadana bodies, olika byxor). Känns lite konstigt faktiskt. Anyway: båda gillar att dra sig upp till sittande nu och att sitta en stund. Här är det Lilly.

Och här Flora.

De börjar upptäcka varann nu - så roligt!

PS: Det här med likadana kläder sket ju sig efter en timme dock, pga dregel och matspill. Förstår inte hur folk lyckas hålla sina tvillingar likadant klädda hela dagar.

Älskade syster

Idag skulle min älskade storasyster Fina fyllt 44. Istället fick hon cancer och dog en och en halv månad innan sin 32-årsdag. Trots att det gått ofattbara 12 år sedan jag såg henne sist finner jag fortfarande inte ord för hur oerhört fel det var att hon dog, för att hon inte får se sin fantastiska dotter växa upp och för hur mycket jag saknar henne. Att mina tre barn inte får träffa sin andra moster (de har ju tack och lov en kvar, åtminstone) är också en ständig källa till sorg.
När jag började leta på min externa hårddisk efter en bild på henne hittade jag en massa inscannade diabilder från vår barndom i Danmark, plus några andra, och jag kan inte låta bli att dela med mig av en hel bunt.
Eftersom Blogger bråkar med mig när jag försöker lägga in bildtexter när jag lagt upp många bilder (de hamnar antingen vid sidan eller så blir det tusen blankrader i mobilversionen) skriver jag allt här uppe istället.
1. Finas bröllop 1995
2. Jag, Finas dotter Stella och Fina gör ansiktsmasker i stugan 2001
3. En av de sista bilderna jag har på alla oss tjejer/kvinnor/flickor i familjen, från sommaren 2001. Fina var sjuk, men hade det av och till ganska bra i stugan i Kärra, och gick med på ett foto taget med självutlösare i köket fast hon inte kände sig vidare snygg - och i rättvisans namn ska ju sägas att vi andra osminkade sommarlediga också såg rätt risiga ut. :) Överst: jag (för ovanlighetens skull med långt hår), lillasyster Johanna och mamma, och så Fina och Stella.
4-8. Systrarna, ca 5 och 3 år. Fina var min stora idol!

Lite för låg vikt

Vikt-domen på BVC var inte jättebra, tyvärr. Lillys vikt planar ut lite för mycket, och hon gör nu Flora sällskap nere på två kanaler under medelvikten. Det är ingen fara än, men vänder det inte lite uppåt snart måste läkare tydligen kopplas in, så nu blir det till att bara mata, mata och mata och inte försöka ha tid att göra något annat. Men i övrigt ser allt bra ut.

Makaronen och pinnen

Ett par nätter nu tycker jag att det har gått rätt så hyfsat: tjejerna har somnat före midnatt och behövt mat 1-2 gånger per natt (i natt var de lite oroligare, men det var säkert efter alla intryck från kalaset igår). Sen brukar Lilly ofta vakna först, runt åtta, medan Flora kan sova någon timme till. Men ibland, som idag, vaknar de samtidigt (idag vid 9), och då kan vi ligga och prata och gosa i sängen ett tag.

Jag tror att Flora är nära att hitta sina fötter. Jag minns att mamma sa nån gång när Alfred var liten att hon tycker det är så gulligt när bebisar leker med sina fötter, fast Alfred var aldrig intresserad av det - men nu kanske hon får åtminstone ett barnbarn som kommer göra det.

Lilly kör fortfarande oftast pinnen-stilen istället, så i morse låg de som makaronen och pinnen.

Apropå mamma: jag frågade henne när hon var här förra veckan hur det kändes att se sitt eget barn med barn, om det inte känns konstigt? Jsg kan känna ibland att det är jättekonstigt att JAG har ansvar för små barn och att JAG ska veta vad jag ska göra om de mår dåligt - det är ju liksom min mamma som ska göra sånt. Hon funderade lite och sa att det känns helt naturligt, men att det nog hade känts lite konstigt när min storasyster fick hennes första barnbarn (Stella, nu 16 år), men att också det fort hade känts naturligt. Och mamma tycker att jag är en bra mamma, vilket ju är det bästa betyg jag kan få.

Jag hade i ganska många år lite dåligt samvete för att jag inte gav mamma några barnbarn utöver Stella, och fick lite panik över att mamma blir äldre - fast jag ville ju inte ha barn tidigare, och jag kunde ju inte skaffa barn bara för hennes skull. Hon sa också alltid till mig att skita i henne i det avseendet, men att hon tyckte att jag borde se till att få barn för min egen skull. Men nu känns det i alla fall bra att vi fick till ett extra "bonusbarnbarn" i och med att vi fick tvillingarna efter Alfred. :)

I eftermiddag ska vi till BVC för vägning och mätning. Jag är lite orolig över att de är för små... Vi har ju tänkt gå och väga på öppen mottagning nån gång mellan kontrollerna (senaste var ju för en hel månad sen), men vi har aldrig kommit iväg, så nu känner jag mig smått dålig som inte oroat mig tillräckligt - jag kanske borde ha proppat i dem mer mat även när de inte verkat hungriga? Nåväl, i eftermiddag faller domen, lite sent att göra nåt åt det nu idag.

3-årskalaset

Idag hade vi 3-årskalas för Alfred. Vi hade bjudit in ett gäng vän-familjer med barn i samma ålder som Alfred, men eftersom vi är mitt i vabruari så ställde alla utom två in pga sjukdom (eller andra skäl), så till slut var det bara två familjer och min syster som kom - men ärligt talat: åh vad skönt att vi inte var fler! Nu var vi sju vuxna, tre 2-3-åringar och fyra 2-6-månaders bebisar, och det var alldeles lagom mycket för livat bara med oss.

Alfred var förberedd för kalas nån timme innan gästerna kom (serpentiner på kroppen och en trasa, av okänd anledning, på huvudet). ;)

Och Lilly och Flora fick inviga klänningarna jag sydde för några veckor sen. Så söta! (om jag får säga det själv...)

Fem minuter innan utsatt tid var det en liten kille som var hyfsat sugen på fika! Men var ändå väldigt duktig och lyssnade när jag sa att han fick vänta till gästerna kom.

Jag hade bakat små kanelbullar, en chokladkaka med kolasåstäcke som jag aldrig gjort innan (så sjukt god!), kolasnittar, kokostoppar, kokostoppar med hallon (också en nyhet för mig) och gräddtårta med blåbär och hallon i; en stor till de vuxna och en liten till barnen. Sen blev det så att de andra större barnen fick från den stora tårtan, så Alfred högg in på den lilla helt själv med sin sked. :) Och ingen av oss dricker kaffe, så stora som små fick nöja sig med hemgjord rabarbersaft och fläderblomssaft. Jag borde blivit mormor på en gång, värsta bak-sylt- och saft-tanten.
Och så hade vi fiskdamm, och vis av erfarenhet från ett annat kalas visste jag att Alfred skulle vilja fiska flera gånger, så jag hade delat upp bokstavskex, russin, russinmix och äppelchips i varsin påse så man kunde fiska fyra gånger var, och det var succé hos de båda treåringarna (medan nästan-tvååringen hellre vill fortsätta leka med Alfreds dammsugare).
Förresten, ett av barnen som var med är sex månader nu, och han kändes redan mer som ett barn än en bebis - att det går så snabbt!

4 månader idag!

Grattis mina älskade små töser! Flora, mästergrepparen och Lilly, mästergungaren, ni börjar bli så stora redan!

Nästa helg ska ni få provsmaka er första potatis, för nu i helgen ska vi ha treårskalas för storebror, och era föräldrar orkar inte med hur mycket action som helst på samma helg, så en vecka till får ni nöja er med mammas mat och ersättning i flaska. 

Mobiltömning

Var tvungen att slänga lite bilder från mobilen för att jag inte fick plats att filma mer annars, och hittade ett gäng som jag ville lägga upp. 

Lilly med ett fast grepp om mobilladdarsladden. Sladdar var Alfreds favoritleksak under en period, och jag försökte lura honom med tvättlinor istället för det var lite ofarligare, men det gick han aldrig på, den lille smartisen. Lilly börjar tidigt hon. 

Alfred fick en hoppkossa i födelsedagspresent av mormor. 

Pappan och tvillingarna i köket. 

Kläderna jag beställde från Next och fick hem på två dagar, från England! Till Alfred: 9 t-shirts, 7 kallingar, en skjorta, ett par shorts och ett par badbyxor, och fem bodies till tjejerna. Allt för 850 spänn - smått fantastiskt!

Alfred gosar med ena lillasystern. 

Jag fick blommor av Christopher och Alfred dagen före Alla hjärtans dag. :)

Alfred valde rosen själv, och Christopher valde ranunkler (som var min storasysters favoritblommor innan hon dog).

Soffmys 1 och 2: med Lilly, och sen med Flora. 

Och sist en lite osmaklig: mitt samlade håravfall (hopkorvat) efter EN dusch med hårtvätt. Ena högen är det jag samlade ihop under själva duschen (men kan mycket väl ha missat ännu mer som bara spolats ner), och andra högen är från kamningen. Tycker det räcker med amningshårtappning nu.

Främlingars kommentarer

Jag gick med i en facebookgrupp för folk som fått tvillingar under 2013 för några veckor sen. Tanken är att man ska kunna få råd och synpunkter från andra i liknande situation, plus såklart skryta lite om sina barn och så. :)
Ett återkommande tema som folk skriver om är till min stora förvåning att föräldrarna blir upprörda - ibland så till den milda grad - över att främlingar på stan kommenterar att det måste vara jobbigt att ha tvillingar.
Att folk kommenterar och tar för givet att det är jobbigt tar jag inte illa upp av, men en del gör tydligen det just för att folk säger att deras barn är jobbiga, medan föräldrarna såklart älskar dem. Men jag tycker inte det är så konstigt - vem av oss som väntat tvillingar har trott att det skulle bli lätt innan vi fick dem? Och att det är jobbigt ibland, eller att erkänna det, betyder inte att vi inte älskar våra barn, och det tror jag inte främlingarna tror heller.
För min del måste jag säga att jag hade väl trott att det skulle bli jobbigt, men den övervägande majoriteten av tiden har det varit lättare än jag trott - fast så jobbigt som det är ibland när båda (alla tre) skriker samtidigt var också svårt att föreställa mig.
Jag står just vid en busshållplats med två söta sovande små tvillingar i vagnen (och två äldre damer har just kommenterat att vagnen är häftig och att barnen är flickor för att en av dem råkar ha en rosa napp (fast den andra har en blå)), men innan vi kom iväg hade vi en sån där mardröm. Tjejerna var nybytta och nypåklädda och låg på sängen, och allt jag behövde göra var att borsta tänderna och klä på mig, så jag behövde väl kanske fyra minuter. Men båda började gallskrika, så jag försökte peta in napparna igen, men de åkte förstås ut direkt, så jag tog upp Lilly i knät, vilket såklart resulterade i att jag dreglade tandkrämssaliv överallt när jag lutade mig framåt, så tandborstningen tog typ dubbel tid. Sen fick jag springa fram och tillbaka med oknäppta kläder och försöka trösta och ta på dem overaller i förtid eftersom de brukar lugna sig av det, men så fort jag fått den ena lugn skrek den andra nästan lungorna ur sig, och när hon tystnat började den andra om. Jag fick tyst på båda i kanske tjugo sekunder när jag desperat sjöng svinhögt en egenpåhittad sång om att de måste vara tysta... När jag till slut fått på mig kläder och knäppt på vagnskydd och grejer var Flora tokhysterisk och skrek hela vägen ner för trapporna innan båda äääntligen lugnade sig när jag kunde börja köra vagnen.
Så allt tog säkert tre gånger så lång tid som det kunnat göra om de varit lugna. Och ja, jag kunde låtit dem skrika i de få minuter det skulle tagit istället, men ni skulle hört Flora... Hon skriker sällan särskilt högt, Lilly har mycket kraftigare normalskrik, men idag skrek hon så hon skakade och jag fick ont i huvudet. Så ja: det ÄR jobbigt att ha tvillingar ibland. Jag har nästan lättare för att jag måste amma halva nätterna än för när de skriker båda samtidigt eller i stafett. Och skriker, det gör barn. Men jag älskar dem, jag älskar både Flora och Lilly och min gränstestande lille Alfred så mycket att jag blir tårögd nästan varje dag. Och det förändras inte av att nån främling säger att jag måste ha häcken full.

Kan själv

(Såg just att det här inlägget från härom kvällen inte gått upp, så jag provar igen nu fast det egentligen var en kvällsbild. )

Utforskande

Floras nya grej: hon känner försiktigt på Lilly!

Eller inte så försiktigt om de hamnar för nära varann, Lilly började just gråta strax efter jag tagit kortet...

Andra dagen

Jamen då kör vi! Dag 2 ensamma.

Vi hade en riktigt bra natt åtminstone: jag var så trött igår att jag knappt kunde stå upp, och tjejerna var pigga som mörtar. Lilly somnade i alla fall vid halv ett, så då fick jag lägga mig och så kom Christopher med Flora senare. Sen sov jag nästan ostört till kvart i fem! Då vaknade Lilly och tog faktiskt bröstet utan krångel, så jag kunde slumra till igen tills Flora behövde mat kvart i sex. Innan dess drabbades jag dock av den iskalla skräcken att Flora skulle dött i sömnen för hon inte gett ett ljud ifrån sig på så många timmar, men så hörde jag henne andas när jag lyssnade, så jag kunde lugna mig. 

Och sen somnade vi om tills min antibiotika-väckarklocka ringde klockan åtta (tyvärr, annars hade vi kunnat sova längre). Sen var det dagislämningskaos igen. Men nu kör vi! (Känns som att det skulle bli lättare att hantera två små barn samtidigt om *äckelvarning* det inte konstant runnit blodigt snor ur den ena näsborren och neongult ur den andra bara...)

Första dagen ensam

Idag var första dagen jag skulle vara officiellt ensam med tvillingarna, eftersom Christopher skaffat sig en frilanskontorsplats och mamma åkte hem igår eftermiddags. Jag har ju varit ensam med dem förr då och då, men nu är det mer på riktigt, liksom. Planen är att Christopher ska lämna Alfred på förskolan, åka till jobbet och sen ska jag hämta Alfred klockan tre och ungefär samtidigt ska Christopher åka från jobbet, så jag inte ska behöva vara ensam med alla tre alltför länge.
Jag började dagen med en tid på vårdcentralen och sen gick jag och tjejerna och handlade lite - tandborstar på extrapris på apoteket där jag hämtade ut penicillinet och sen mat, så vi var inte hemma förrän nånstans runt 12 tror jag. Flora och Lilly sov så gott så de fick ligga kvar i sina vagnliggdelar i hallen, och så lade jag mig i soffan. Först skrev jag det förra blogginlägget och sen beställde jag extra flasknappar eftersom de vi har till våra Tommee Tippee-flaskor rinner alldeles för fort, och sen fick jag den oerhörda lyxen att få sova i soffan i trekvart innan Lilly vaknade. Jag sov dåligt inatt, för båda var orolig ganska långa stunder plus att Lilly de senaste nätterna vägrat ta bröstet fast hon gnällt och verkat hungrig, så jag höll på ganska många gånger att försöka få henne att äta.
När Lilly vaknade hade hon inte ätit på några timmar, så jag försökte lägga oss i soffan för att amma, men hon körde samma grej som på natten: vägrade äta när jag låg ner. Så istället tvingades jag gå omkring och vagga henne för att hon över huvud taget skulle snutta lite, och samtidigt behövde jag äta lunch, så det fick jag göra ståendes och gungandes. Sen vaknade Flora, och då pallade jag upp oss med amningskuddarna för att dubbelamma. Men man kan väl säga att det var ungefär där som min första ensamma mammaledighetsdag började gå helt åt skogen. Jag har ju bihåleinflammation, och med det en medföljande irriterande huvudvärk främst på högra sidan, och att då sitta och försöka få två gallskrikande bebisar att äta... inte kul alls. Flora påverkas nästan alltid av när Lilly skriker (men nästan aldrig tvärtom), så även fast Flora var svinhungrig kunde hon inte få grepp medan Lilly gastade som en besatt - hon ville väl inte ligga still och äta, antar jag. Så det var först när jag lyckades langa upp Lilly, som körde sin vanliga stel-som-en-pinne-grej på axeln som hon lugnade sig tillräckligt för att Flora också skulle kunna lugna sig och äta. Tyvärr blev lugnet kortvarigt, för när Flora ätit en liten stund behövde hon rapa och började skrika igen, och det var inte det lättaste att få upp henne på axeln när jag redan hade Lilly på den andra, men det gick.
Jag hade sms:at Christopher när båda låg på amningskudden och gastade, att det var skitjobbigt, så han svarade att han skulle hämta Alfred lite tidigare och komma hem och hjälpa mig, men sen blev allt faktiskt bättre: jag tog en Alvedon, bytte blöja på båda, och satte dem i sina sitters, och gav dem ersättning: Flora bara lite eftersom hon ätit en del, och Lilly lite mer, och då blev båda faktiskt så nöjda att jag kunde titta på ett halvt avsnitt av "Brottet" på dvd för att lugna mitt snoriga och värkande huvud.
Jag har ju minne som en guldfisk, så jag minns inte riktigt hur det var när jag var mammaledig med Alfred - hur länge är det det ska vara såhär? Alltså mest bara mata, sova, försöka lugna gråt? Eller nu tar jag väl i, de sitter ju ganska ofta vakna i sina sitters och då kan jag ju prata med dem och sådär, men sådär värst mycket action är det ju inte än. Fast det är ju förstås lite skönt eftersom de är två - att det är lite action alltså. Men om bara några veckor ska vi börja med smakportioner: de blir fyra månader på lördag, men jag tänkte att vi väntar två veckor till eftersom de kom ut 11 dagar tidigt, så vi inte stör deras magar för tidigt. Plus att de är förkylda nu, så bättre att vänta lite.

Hej antibiotika

Eftersom jag inte blivit bättre, utan snarare en liten aning sämre när jag vaknade i morse ringde jag vårdcentralen och fick en tid 10.30. Träffade en snäll liten läkare som sa att jag visar alla tecken på att ha en bihåleinflammation som kräver antibiotika eftersom den inte alls tänker gå över av sig själv och om jag låter den vara kanske man måste sticka hål i mig. Så så var det med det. Och han tyckte inte jag skulle använda Nasonex när jag ammar, trots att jag frågat Läkemedelsupplysningen om det var okej och de sa ja - nåt om att man ska ta det om fördelarna för mamman uppväger nackdelarna för barnen, och det tyckte han alltså inte att de gjorde, särskilt inte när jag ska ta antibiotika istället. Så hej igen Kåvepenin, som jag åt i somras mot GBS-urinvägsinfektionen (utan resultat, verkade det som) - eller snarare den billigare kopian som apoteket sålde på mig istället. Återigen tio dagar med timräknande mellan måltider. Nåja, då blir det väl kanske mindre småätande, alltid något.

Flora är lik mig!

Mamma tittade igår på två gamla foton jag har på väggen av min storasyster Fina och mig från när jag var några månader gammal, och påpekade att jag ju såg ut som Flora!

Jag har ju hela tiden tyckt att Lilly är mest lik Alfred (som åtminstone i början var mest lik Christopher (fast nu när han är lite större hör jag ofta att han är lik mig)), så jag har funderat lite på vem Flora fått sitt utseende från - och så är det mig! Jag blev så fånigt glad. :)

Jag var visserligen tjock som en köttbulle när jag var liten, och Flora är en liten spinkis, men det syns ändå. 

Länkfest

Måste dela en länk till, som en gammal vän till min syster lade upp på Facebook härom dagen. För mig som är Japan-fantast är det här helt fantastiskt roligt, men jag tror nog man kan uppskatta det även om man inte tycker att allt som har med Japan att göra är överjordiskt coolt. Klicka på länken, som leder till en fras som översätts på Google Translate, och sen ska du klicka på den lilla högtalarsymbolen i den högra rutan (den med den japanska översättningen alltså).
http://translate.google.com/#en/ja/....7777....7777
Jag har lyssnat på det nån gång om dagen sen jag såg länken, för det gör mig så glad. :) Och det bästa är att det här är ju på riktigt, 7 på japanska uttalas faktiskt "nana", och punkt uttalas "dottu" efter engelskans "dot" - precis som t.ex. "aisu kuriimu" (ice cream), "booru" (ball) eller min personliga favorit "furanneru" (flannel).
Jag måste nog köra igenom min japanska språkkurs igen, bara för att det är roligt!

Trots och gnäll

Vår lilla stora pojke, det är lite synd om honom just nu. Han vill så mycket som han inte får, och det blir så mycket bråk. Han har alltid varit otroligt viljestark och envis, och nu när han testar precis ALLT blir det extremt mycket skrik, tårar och ilska. Vi hade ju hoppats att han var så jobbig och frustrerad i förra veckan för att han inte varit på förskolan på nästan en vecka, men åtminstone räckte inte en dag igår för att hjälpa, för idag på morgonen blev han hysterisk när barn-tv:n skulle stängas av och overallen sättas på för att gå till förskolan, och inget hjälpte, så nu är det väl trotsåldern som kickat in ordentligt. Vi försöker med de tricks man ska, som att förvarna om saker som ska hända och låta honom få bestämma om småsaker och låta honom få klä på sig själv och sånt där, men ibland är det verkligen inget som hjälper och alla blir arga. Jag vet ju att "trots" handlar om att barnet vill lära sig bli självständigt och testa sin egen vilja, men när den egna viljan handlar om att prova att slå mamma, kasta sin gaffel på pappa eller slå på saker så får han faktiskt inte göra det.
Och igår var han så märklig: vi hade pratat om att han skulle fylla år i några veckor, men när det väl var dags igår ville han ICKE fylla år. När vi sjöng "Ja må han leva" på morgonen började han storgråta, och han sa att han inte fyller år, och vi fick inte ens prata om det. Så tills han skulle komma hem från förskolan satte vi ballonger på dörren och hade förberett tårtan och lagt fram paketen så det skulle bli lite roligare, och det funkade i alla fall. Även om han fortfarande vägrade hålla med om att han fyllde tre år så ville han åtminstone äta tårtan (med blåbär i, som han beställt + hallon) och öppna paketen. Och att vi allihop - jag, Christopher, Flora, Lilly och mormor - hämtade honom på förskolan blev han jätteglad för (tills han blev arg och inte ville klä på sig).
Och tjejerna är också rätt gnälliga av och till nu, antagligen på grund av fjärde utvecklingsfasen - den är svinlång; 5-6 veckor, men än så länge är det i alla fall relativt lindrigt, tack och lov, fast de är mitt i fasen. Lilly är grinig framför allt på kvällarna och nätterna, och vill inte låta mig amma liggande, och man får absolut inte sitta still med henne när hon är på dåligt humör. Flora är lite coolare, men ibland jobbar hon upp sig till total hysteri hon med. Så alla tre barnen är lite halvjobbiga för tillfället, och jag fasar redan för när tvillingarna kanske ska trotsa samtidigt. Oh, the joy.

Bihåleinflammation

Åh, jag är så arg på mig själv idag! Igår kändes förkylningen lite bättre, men det kändes lite som att mina tänder på högersidan var lösa (och så hade jag ont i höger tinning), och jag sa till Christopher redan på morgonen: "Är det normalt att ens tänder känns lösa när man är förkyld?" lite som ett skämt, och sen tänkte jag inte mer på det.
När jag vaknade idag på morgonen gjorde det mer ont i tänderna, höger tinning och - tadaa - höger kindben, och då kom jag såklart på: bihåleinflammation. Hade jag tänkt lite längre eller tagit mig tid att googla igår hade jag kanske kunnat vara bättre idag istället för sämre, så nu kanske jag kommer bli tvungen att ta antibiotika. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som först sa att jag kunde testa med Nasonex, eftersom det tar en vecka för en bihåleinflammation att utvecklas ordentligt, och jag har ju bara varit sjuk sen i torsdags, men sen ändrade hon sig till att jag borde gå till vårdcentralen. Ringde vårdcentralen, men de hade inga tider idag, och för tid imorgon måste jag ringa imorgon bitti, så nu har jag köpt Nasonex så länge. Det får man bara ta en gång om dagen, så jag vet väl inte förrän imorgon om det börjat hjälpa. Men jag ska nog ringa vårdcentralen imorgon oavsett, för det kan nog vara bra att visa upp tjejernas hosta också, även om de är glada och har bra allmäntillstånd (pratade med sköterskan i telefon om dem också).
Fast nu har jag googlat och läst lite mer om bihåleinflammation, och det går oftast över av sig självt utan antibiotika, så nu får jag hålla tummarna.

Om att ha tvillingar

Så mycket igenkänning redan! "25 practical tips about the horrors of raising twins that you will never learn from movies and TV"
Som:
4. No matter what kind of twins you have, the first thing everyone you encounter will say is "Are those twins?" People will cross the street to say this to you. They will come out from behind store displays, roll car windows down, leave their vehicles at the gas pump. No matter how many advanced degrees they posses, how many children they have of their own, or how intuitive and erudite they may be normally, they will still ask, "Are those twins?"
och
12. You will have no money. Ever again.
och
15. If you already have a young child, and now you are having twins, you have to buy a minivan. This seems like a joke. I wish so fervently that it were a joke. But you literally have to go. Right now. The guy who shows them to you is going to talk up the cup holders, as though you care at all about cup holders. Just tell him to quit it with the snow job and find you the cheapest, safest minivan on the lot. Then come home and cry. You just bought a minivan!
Japp, det var det. :)

Alfred 3 år!

För prick tre år sen kom han ut, vår förstfödde, Alfred! Vår musikälskande, tennisspelande, snabbspringande, pussglada, kloka och trotsande finis - jag älskar dig så oerhört mycket!!

Om någon gillar att läsa förlossningsberättelser så är min om Alfred här.

Redo för kalas!

Tjejerna är finklädda och redo för storebrors 3-årstårta när han kommer hem från förskolan - om några timmar... Får väl se om de lyckas hålla sig torra från dregel och bluttande (som vi kallas bebismjölkkräkset) så länge, men jag kunde inte riktigt hålla mig från att klä upp dem. :)

Flora

Lilly

Nästan tillbaka till före-kroppen

Jag tror jag har nämnt nån gång tidigare att jag mäter mig själv en gång i veckan sen jag tränade för några år sen och fick veta att mått är ett bättre kvitto på resultat än vad vikt är. Så jag har mått på mina lår, stuss, mage och midja från både före, under och efter Alfred-graviditeten och fram till och under tvillinggraviditeten. Amningen av Alfred var så effektiv att jag var smalare när han var ungefär ett halvår än innan jag blev gravid med honom, utan att ha tränat ett dugg (förutom att jag bar honom ungefär dygnet runt då). Och idag, nu när tvillingarna är knappt fyra månader, hade måtten på både lår, stuss och mage (alltså den tjockaste delen av magen, i höjd med naveln) gått ner till samma eller precis under måtten före tvillinggraviditeten. Det enda som fortfarande är några centimeter större är midjan - det är nog dels lite överskottshud kvar, men också att det känns som att tarmarna inte riktigt är tillbaka på sina rätta platser än, det är lite kaos med gaser och grejer fortfarande (och vissa kläder som jag kan ha igen sitter alldeles för tajt när jag ätit och svullnat upp).

Jag är dock lite förvånad över att magmåttet är samma som före, för jag ser ju att magen är lite sladdrig fortfarande, men det kanske mer är att musklerna försvunnit än att det är gravidöverskott kvar. 

Jag är helt fascinerad av hur väl min kropp återhämtat sig så snabbt efter graviditeten! Och med tanke på att jag inte tränar och äter rätt mycket onyttigheter och ändå fortsätter bli mindre för varje vecka jag mäter mig undrar jag lite vad som skulle hända om jag dessutom skulle sluta äta kakor och godis - jag skulle väl försvinna helt. Och dessutom är det ju inte bra att gå ner i vikt för fort när man ammar eftersom miljögifter tydligen lagras i fettcellerna och kan frigöras och gå över till barnen genom mjölken om de försvinner. 

Fast det är klart att det vore trevligt att ha en liten "minus-buffert" för när jag slutar amma, så det inte gör nåt om jag går upp lite igen, utan att jag skulle kunna ha mina kläder ändå. Kan jag fortsätta amma några månader till kanske det kan hända. 

Sista kvällen med en tvååring (för den här gången)

För precis tre år sen låg jag i vår förra lägenhet i Bromma och hade värkar! Jag låg med min TENS-apparat hela natten med värkar ungefär var tionde minut, och åkte in till BB Stockholm vid niotiden på morgonen för att jag börjat blöda (och dessutom hade ungefär tre värkar på tio minuter vid det laget). Sen hände det sig så att jag inte öppnade mig mer än tre centimeter på 26 timmar, så Alfred kom ut med akutsnitt klockan 20.19.
Ikväll har jag legat inne på Alfreds golv och tänkt en tanke som jag hade hoppats att jag aldrig skulle göra, för jag har alltid tyckt att det låter så sorgligt när jag hört/läst andra föräldrar säga den: tack och lov att han kan gå till förskolan imorgon!
Alltså, jag älskar Alfred så oerhört oerhört mycket, men att nu ha haft honom hemma i sex dagar (först var han sjuk, sen var det planeringsdag på förskolan, sen helg) medan jag själv varit sjuk plus att vi har tvillingarna plus att han testar och trotsar i stort sett på heltid... Både han och vi andra i familjen behöver att han får komma iväg och leka av sig nu.
I nästa vecka ska jag också börja vara hemma ensam med tjejerna. Mamma är här imorgon och på tisdag, men sen blir det bara jag och Flora och Lilly medan Alfred är på förskolan, för Christopher har skaffat sig en kontorsplats där han tänker sitta och jobba. Gaaaah! Jag som hade tänkt att jag skulle klara mig om han bara var hemma första månaden har tyckt att det har varit så skönt att vi kunnat vara hemma tillsammans, och nu har det ju gått nästan fyra månader, så nu känns det ganska läskigt att jag inte får de där lyxiga extra armarna när båda tjejerna gråter. Men det är väl klart att det kommer funka. Bara jag blir lite friskare. Jag snorar fortfarande som en besatt, och nu svider det så i ögonen att jag knappt orkar titta på datorskärmen, men jag tror att jag åtminstone snorar lite mindre än igår, så förhoppningsvis har det vänt åt rätt håll nu. Klockan är dessutom bara tjugo i elva och jag känner mig lite smått hoppfull om att få gå och lägga mig ganska snart, för båda tjejerna är rätt trötta. Eller hmm, jag tar tillbaka: Flora ser plötsligt klarvaken ut. Anyway, nu går jag och borstar tänderna istället för att ta ut en bulle ur frysen, och imorgon ska det sjungas "Ja må han leva" för vår treåring!

Om feminism

Ni kanske har läst i sociala medier den senaste veckan att Blondinbella satt sig själv i blåsväder igen, den här gången angående feminism. Det är tack och lov många kloka människor som sagt ifrån, men sorgligt nog verkar hon ändå inte förstå, så jag kan inte låta bli att även jag skriva lite om ämnet här i min blogg, även om det inte är barnrelaterat.
När jag var ung och kaxig så använde även jag ett av hennes argument: jag tyckte inte heller att jag behövde kalla mig feminist, eftersom när det gick bra för mig så var det min egen förtjänst; det var jag som jobbat för det, och jag behövde minsann inte tacka nån feminism för det. Men jag hade fel, precis som Blondinbella har fel nu. Jo. Hade inte en massa modiga feminister, kvinnorättskämpar och jämställdhetskämpar slagits för kvinnors rättigheter så hade jag inte kunnat komma någonvart, precis som inte Blondinbella hade kunnat göra allt det hon gör och starta alla sina företag idag - för att kvinnor FICK inte göra saker som att starta företag själva. Så enkelt är det. Och jag tycker det är så sorgligt att hon inte kan förstå det. Hon verkar ju vara en smart ung kvinna, så att hon inte kan ta in de förklaringar som folk har gett henne är ganska obegripligt.
En annan sak som hon har som skäl för att aldrig vilja kalla sig feminist är att hon älskar sin man och sin son så mycket att hon inte skulle kunna vara en "manshatare". Jamen det var väl tur då att feminismen inte är samma sak som manshat. Ja, det finns feminister som är manshatare, precis som det finns socialdemokrater som är rasister, folkpartister som är homofober, moderater som är kvinnomisshandlare, vänsterpartister som är våldtäktsmän, hundälskare som är barnagare, bloggare som är näthatare osv osv - men det betyder inte att någon av de här rörelserna är samma sak som de enstaka negativa elementen i dem: det finns rötägg överallt.
Samhället vi lever i i Sverige är relativt jämställt, men inte helt. Vi är inte färdiga än. Det är bara att räkna hur många män respektive kvinnor som sitter i maktpositioner, eller räkna hur många timmar män respektive kvinnor lägger på jobb och hem, eller på föräldraledighet för den delen. Och vi är så präglade av samhället att vi ofta inte tänker på det förrän vi ser folk som gör tvärtom. Även jag som lever i ett jämställt förhållande kan bli förvånad när par jag känner delar helt lika på föräldraledigheten eller - kors i taket - pappan tar ut längre ledighet än mamman. Hanna Fahl i DN länkade till en fantastiskt intressant artikel om könskvotering härom veckan: läs den och du kommer antagligen få dig en liten tankeställare, oavsett om du kallar dig feminist eller inte. Jag står inte på barrikaderna, men man måste inte göra det för att kalla sig feminist: det handlar om lika rättigheter för alla, det är inte svårare än så. Och det tycker jag att vi alla ska lära våra barn, så vi kan fortsätta komma framåt.
Som avslutning tar jag mig friheten att ta ett citat från en bekant på Facebook som jag tycker var så bra formulerat (de vita fälten är suddade namn):

Förkylningen continued

Jag är så sabla förkyld att jag blir galen snart. Det tar inte ens en minut efter jag snutit mig tills jag måste göra det igen. Nu: nässpray för en stunds respit, men det får jag ju bara ta 2-3 gånger per dygn. 

Alfred är lite snorig fortfarande, men mår bra i övrigt. Båda tjejerna verkar också må bra, men hostar smått otäckt då och då, och ikväll har de inte riktigt velat äta vare sig från bröst eller flaska. Får se hur de mår imorgon om vi behöver kolla upp dem. 

Min syster sa att hennes jobb har varit som rena förskolan med förkylningar som går just nu och att folk varit hemma i veckor. Så länge tänker jag inte vara sjuk dock. 

Nu hoppas jag på att få lite sömn så jag kan må lite bättre imorgon!

Goa unge

- Mamma? Du är söt. Du behöver inte vara ledsen mer. Du behöver inte gråta. Mamma glad nu!

- Mamma? Du älskar mig.
Alfred var världens sötaste när jag lade honom igår kväll, efter att ha varit bråkig en stund och jag typ freakat ur eftersom jag var så snorig och trött. Antingen har han kommit in i trotsåldern med maxfart den senaste veckan, eller så beror det mest på att han varit hemma i nästan en vecka och inte fått leka av sig ordentligt (jag skrev fel härom dagen: det var igår, fredag, förskolan var stängd för planering. I torsdags var han fortfarande så snorig att han behövde vara hemma, men igår var han frisk nog för att få gå på förskolan, men då var den stängd - dålig timing.), så vi har haft en massa duster här hemma där han har testat oss genom att riva runt saker och gömma dem under sin säng, slagit på saker och oss, kastat grejer osv osv. Men sent igår kväll var han sitt gamla vanliga supergoa jag igen.

Båda tvillingarna somnade faktiskt relativt tidigt igår kväll: Flora somnade vid elvatiden och Lilly vid halv tolv, men när jag lade mig vid lite före tolv tog jag upp Flora för hon behövde mat. Då blev hon tyvärr smått hysterisk ledsen och ville inte äta. Jag bytte blöjan och bytte bodyn som var lite fuktig på axeln och så hade hon nappen en stund och då lugnade hon sig till slut tillräckligt för att kunna äta och somna. Så jag fick faktiskt sova vid runt halv ett-ett, vilket var väldigt trevligt. Sen blev det matning mellan fyra och närmare sex, och sen vaknade Alfred tjugo i sju och krävde att jag skulle ligga hos honom för att han skulle somna om. Halv åtta vaknade båda tjejerna svinhungriga och ville icke äta samtidigt, så det slutade med att båda fick flaska istället. Och båda hostade så de fick kväljningar, stackarna.

Mer sjukor

Och inatt blev jag knasförkyld. ColdZymen verkade ha skjutit upp det lite, men inte ens den kunde stå emot en treårings hostande rakt i mitt ansikte i mer än ett par dagar. Så idag snorar jag järnet och har skavig hals, men åtminstone ingen feber än. (Sitter i bilen och har således inget trä att ta i, synd.)

Jag tror dessutom att jag har fått tryckknappspekfinger. Ni vet, som tennisarmbåge, musarm eller sms-tumme. Jag har haft ont i höger pekfinger ett par dagar och kom i morse på att det kändes lite extra när jag tryckte igen knapparna i grenen på en body. Sedär: ett nytt och modernt tvillingsyndrom!

Fjärde utvecklingssteget

Flora och Lilly bör vara på väg genom det fjärde utvecklingssteget nu, och en av sakerna de bör lära sig i och med det är att reagera på spegelbilder. Lilly visade prov på det redan idag när hon fick testa att sitta framåtvänd i Björnen för första gången.

Japp, hon började skratta åt sin hysteriska mamma!

Semestern över

När Christopher och Lilly kom hem hade hon sovit hela tiden de varit borta, så jag lade henne till bröstet på en gång. Jag satt på golvet (vilket jag gjort i stort sett hela dagen) och Flora satt i sin sitter, Christopher förberedde middagen och Alfred sprang runt och lekte. Började känna att jag hade lite ont i ryggen av den obekväma ställningen, särskilt som jag inte ens hade någon kudde för att stötta upp Lilly annat än med min arm. Medan Christopher var på toa och hjälpte Alfred började Flora bli gnällig, så jag var tvungen att luta mig framåt för att hålla en hand på henne för att hon skulle vara nöjd, och då kände jag att det gjorde ont i precis hela ryggen, plus att det kliade på ena ögat och näsan började rinna, och jag kunde inte flytta någon hand. Då var semestern slut, kan man säga. :)

Tillfällig semester

Det är ju inte klokt vad man vänjer sig vid sin situation - Christopher är ute och fikar med en kompis och har med sig Lilly, så jag är hemma med Alfred och Flora. Flora sover och Alfred tittar på film (vi kör ju latmask-föräldrandet så länge han inte mår bra), så det känns som att jag har semester!

Feber

Stackars Flora-liten, hon har feber idag. Hon var jätteorolig hela natten och vaknade sådär en gång i kvarten och somnade bara om när jag höll om henne och hade på appen med brusljud. Jag kände att hon var lite varm, så jag tog tempen på henne när hon vaknade ordentligt vid 10, och då hade hon 38,1. Hennes ögon rinner och hon hostar ibland, och ibland kommer det lite snor. Men som tur är är hon glad mellan varven också, så hon är ju inte jätteilla däran åtminstone (ta i trä).
Inte så oväntat tyvärr att tjejerna skulle drabbas av dagisbaciller, men det är ju tråkigt ändå. Förskolan är förresten stängd för planering idag, så Alfred får vara hemma hela veckan förutom måndag nu. Han lär ju ha hyfsat mycket uppdämd energi nästa vecka... Eftersom han är sjuk har han fått titta på film nästan hela dagarna hemma nu, så vi kommer få börja om med att dra ner på det, och då lär han inte bli glad.

Mindre skrik

Det slog mig just när jag borstade tänderna nyss att vi nog har haft den minst skrikiga dagen hittills! Båda tjejerna har varit glada större delen av tiden de har varit vakna idag, och det har varit så roligt.
Precis när jag skrev det här vaknade Lilly och började gråta, så det var väl kanske lite tidigt att ropa hej, men ändå. Ta i trä, och allt sånt där.
Alfred, som var en väldigt skrikig bebis, började lugna sig runt fyra månader, så kanske att Flora och Lilly, som visserligen skrikit väldigt mycket mindre, kanske också kommer bli mer harmoniska vid ungefär samma ålder? De är ju mycket mer vakna och alerta nu, så nånting är det ju som håller på att hända i alla fall!

Sälen

Lilly "Pinnen" Reis har lite missuppfattat hur man ska ligga på mage - hon kör en Anja Pärson-säl!

Sjukstuga light

Alfred blev ju sjuk igår; snorig, hostig och lite febrig, och det har hållt i sig idag, fast med lite mindre feber. Och i morse vaknade Flora med en otäck hosta - hon har tack och lov inte hostat så ofta, men när hon väl hostar så låter det lite kruppigt, och någon gång har hon kräkts av den och blivit väldigt ledsen. Hon har snarkat lite när hon sovit också, så lite snorig är hon nog, men inte så illa heller, och ingen feber (än). Lilly har haft lite problem med täppt näsa sen hon föddes, så hon behöver ofta lite bröstmjölk i näsan på morgnarna, men det har inte varit någon skillnad idag än, men vi får väl se. Fast hon är hes, men det har hon varit i nån vecka redan - hon låter så fantastiskt ynklig ibland när hon gråter... Själv började jag få ont i halsen igår kväll, men satte direkt igång med ColdZyme, så det har åtminstone inte blivit värre under dagen. Christopher har varit lite halvförkyld i en vecka eller så redan.
Vi skulle annars ha åkt och träffat de där kompisarna med tvillingar idag istället, det som vi sköt upp från förra veckan, men nu måste vi försöka skjuta fram det en vecka igen. Inte det lättaste det där att få så många barn att vara friska samtidigt i vabruari.
Alfred har faktiskt när jag tänker efter varit sjuk just runt sin födelsedag båda sina födelsedagar hittills, men nu kan vi ju hoppas att han hinner bli frisk till den i år i alla fall (han fyller på måndag).
Imorgon skulle jag gått ut och fikat med mammagruppen, men eftersom Christopher har en bokad jobblunch imorgon och inte kan stanna hemma med Alfred så får jag göra det istället. Tur då att jag bakade kanelbullar och blåbärsbullar idag och semmelbullar härom dagen. :) Alltså, jag äter och äter och äter! Det är ju mest på grund av amningen som jag är så hungrig och sugen jämt, och också tack vare amningen som jag inte blir tjock som en val av det. Jag känner mig som en hetsätare ibland - eftersom vi lägger oss så sent jämt hinner jag bli hungrig innan vi kommer i säng, och ofta proppar jag i mig onödigt mycket då. Härom kvällen skulle jag ta en knäckemacka, men den var ju så god att jag tog en till. Och en till. Sen insåg jag att det faktiskt fick vara nog, jag skulle ju bara gå och sova (eller ja, "sova", som det ju är nu för tiden). Ska bli intressant att se om jag kommer ha vant mig vid allt ätande när jag slutar amma eller om det blir lätt att sluta då.

Framåtvänd-premiär!

Flora premiärar framåtvänd i Björnen!

Alfred lär Flora om djur

Nu äntligen har jag fått upp filmen från när Alfred lärde Flora om djur!


Alfred lär Flora om djur from Sara Reis on Vimeo.

Lilly vänder sig!

Lilly har just vänt sig från mage till rygg tre gånger! Vi lade dem båda på mage nyss, och ingen av dem blev sur direkt, och båda höll uppe huvudena hyfsat, och plötsligt rullade Lilly över till rygg. Tillbaka på mage: rullade över, och så en gång till direkt. Flora tittade på, men hon hade redan fått sätta sig i mitt knä, och var inte särskilt intresserad av att ligga på mage längre.
16 veckor är de idag. Vi hade tänkt gå till BVC:s öppna mottagning idag och väga dem mellan våra schemalagda besök, för jag tycker att Flora känns ganska mycket mindre än Lilly igen, efter att de känts ganska lika ett tag - men det blev inte av eftersom Alfred är sjuk, tyvärr. Lilly känns plötsligt ganska mycket tyngre, så jag tror att hon gått upp bra i vikt de senaste veckorna, det är ju alltid nåt. Kan tänka mig att det gör ganska mycket för styrka och stadighet och sånt också, men så är hon i och för sig mer intresserad av att röra sig än vad Flora är, Flora är rätt nöjd med att sitta i sin sitter och gripa efter leksakerna i lekbågen, medan Lilly ju älskar att gunga och sprattla.

Mirakel-Alvedon

Alfred är hemma idag med lite feber, snor och hosta, och han var så eländigt ledsen och trött att vi bestämde oss för att ge honom en Alvedon, trots att febern nog inte var jättehög (hade faktiskt inte tagit tempen). Han ville såklart inte, eftersom det var en suppositorie, men nyss så höll Christopher helt enkelt upp honom så jag kunde peta in en i rumpan på honom. Och efter en minut - jag överdriver inte, det var EN MINUT - var han pigg och glad! Det är ju helt otroligt! Jag vet att suppar är snabbverkande, men hur kunde det gå SÅ fort?!
Nu börjar vi nästan undra om vi gjorde ett misstag, för nu ligger han ju inte lugn i soffan längre, utan kräver att vi ska leka med honom samtidigt som både jag och tvillingarna behöver mat... ;)

Tre barn är fler än två föräldrar

Två föräldrar är för få för tre små barn. Alfred har vaknat tre eller fyra gånger (har redan tappat räkningen) sen han lade sig för tre timmar sen, eftersom han är förkyld och lite febrig, och under tiden jag var hos honom senast har både Flora och Lilly hunnit arbeta upp sig till smärre hysteri. Detta trots att båda knappt gjort annat än ätit hela kvällen; både bröstmjölk och ersättning. 

Nu dubbelammar jag dem i hopp om att de ska kunna somna sen (men Lilly har inte riktigt lyckats lugna sig än), och så är Christopher beredd på att sova inne hos Alfred, och så får jag "möblera" tvillingarna så jag når dem båda om jag är ensam.

Men naturen har visst inte riktigt tänkt igenom det här med att ge tvillingar till någon som redan har barn - man borde faktiskt fått minst en extra arm på köpet. Bygger man ändå två barn borde man väl kunna fixa en arm åt sig själv också samtidigt, eller hur? Kommande generationer får lösa det, och under tiden får vi väl låta bli att sova, helt enkelt. 

Nattliga övningar

Inatt alltså. Det blev sen-sen läggning igen (runt klockan 02), och efter bara någon timme vaknade Alfred, och Christopher följde med in till hans rum - och båda somnade. Så när Flora vaknade och behövde mat vid halv fem märkte jag att jag var ensam med tvillingarna. Men det var ju lugnt, det var ju  bara att amma Flora, så skulle allt vara frid och fröjd. Eller?
Icke.
För efter bara en liten stund vaknade Lilly också. Jag låg på min vänstra sida och ammade Flora, som låg i "korven" (vårt hemgjorda babynest: en hoprullad filt i ett örngott - funkar hur bra som helst och var gratis) i mitten av sängen, med höger bröst. Lilly låg i spjälsängen utan långsida som står precis vid vår sängs högra sida (min sida, så jag kan ligga kvar i sängen och amma). Jag försökte nå att stoppa in nappen i Lillys mun med höger hand, men kom inte ens i närheten, så jag knackade försiktigt i väggen i hopp om att Christopher skulle vaknat av Lillys gnäll, men trodde inte riktigt på det, och mycket riktigt: ingen reaktion från Alfreds rum. Så jag reste mig försiktigt upp så jag kunde stödja på höger arm utan att Flora skulle tappa bröstet, och lyckades precis sträcka ut vänster arm (så att jag alltså låg halvt på mage) och fick in nappen på Lilly, och så bak med höger ben för att kunna vicka på spjälsängen som står på Vyssan Lull-tassar.
Jag låg alltså i en helt vansinnig position, som var sjukt obekväm, och Lilly nöjde sig inte eftersom hon ju var hungrig - men jag har lite för ofta på sistone tvingat Flora att sluta äta lite för tidigt för att Lilly skrikit högre, och jag ville verkligen inte göra det igen, så istället låg jag och blev mer och mer irriterad på stackars Christopher för att han låg och sov gott och ovetandes om vad jag kämpade med. Efter ungefär tio minuter av det här gav jag upp, och när Lilly vrålade till gjorde jag det med och skrek på Christopher. Givetvis vaknade ju Alfred också när Christopher flög upp, så han följde med in till oss och började prata om att han ville ha en smörgås - klockan tio i fem på morgonen. Jag lyckades få honom att lägga sig ner, och Christopher gav Lilly en liten portion ersättning, och till slut släppte Flora taget så jag kunde amma Lilly och Christopher kunde få Alfred att somna i sin egen säng igen (under vilda protester).
Ibland avundas jag dem som bara fått ett småsyskon - fast bara på nätterna, annars är det dem som bara fått ett det är synd om. ;)

Förskolekö

Sådär, nu har jag varit lite halvduktig och ställt tvillingarna i förskolekö! Det slog mig idag att det ju är bäst att göra det innan de blir 6 månader, eftersom det är då det börjar räknas kötid, och eftersom tid så ofta rinner iväg så fort var det lika bra att göra det på en gång. Halvduktig var jag dock bara eftersom jag inte orkade lägga till nån mer förskola än den Alfred går på, trots att man kan välja upp till fem stycken. Jag hoppas i och för sig på syskonförtur där.
Startmånad maj 2015 - det ser så oerhört avlägset ut med 2015! Härligt avlägset, faktiskt.
Men: vi planerar ju att flytta till Malmö om kanske ett år eller så, och blir det av då kommer vi ju behöva förskola där istället, men om reglerna där är som här kan man inte ställa sig i kö förrän man har en adress där, så det går ju inte göra nu. Jag får kolla upp reglerna närmare sen när vi bestämt oss - har vi tur funkar det likadant där som här med garantiplats inom några månader från önskad startmånad, och då ska det väl lösa sig. Det känns dock redan nästan lite sorgligt i förtid om tjejerna inte ska gå på Alfreds förskola här, för vi älskar fröknarna på småbarnsavdelningen! Alfred har ju just bytt till mellanavdelningen, men vi saknar alla dem litegrann redan.

Syskonkärlek och utveckling

Dagens sötaste hände i förmiddags: jag var i köket med Lilly, och Christopher vinkade ut mig i hallen och pekade in mot vardagsrummet. Där satt Alfred på golvet bredvid Flora i babysittern, med en mobil i handen där han satt på en app med djur, och så satt han och visade bilderna för Flora och berättade hur olika djur låter!
(Vi filmade en stund, men Vimeo krånglar för mig så jag har inte fått upp filmen än, så den får komma en annan gång.)
Alfred har förstås pratat länge, men det är nu på sistone som han verkligen börjat prata bra och långa meningar, och det är så fantastiskt roligt! Min favorit just nu är nåt han började säga härom dagen, just när han spelat spel på mobilen: "Varför är det inget ljud?" Det verkar kanske inte så märkvärdigt, men det är liksom en så perfekt liten mening, grammatiskt rätt plus att han liksom lärt sig förstå orsak och verkan på ett nytt sätt, tänker jag.
Båda tjejerna har varit så roliga de senaste dagarna! De är så vakna och alerta nu, och det gulligaste är när de sitter i sina sitters och jag tittat bort en stund; att båda blir helt överlyckliga när jag tittar på dem igen. Flora ler sitt jätteleende och gör en massa små söta ljud, och Lilly stor-ler också och börjar gunga som besatt (plus blåser bubblor och dreglar till max).
Lillys specialitet är ju att gunga i sittern, medan Flora är en hejare på att greppa saker och försöka stoppa dem i munnen.
Och vi har faktiskt lyckats komma i säng lite tidigare på sistone: igår lade vi oss vid halv ett. Jag har kommit på att det till stor del varit vårt eget fel att vi lagt oss så sent, för när jag tänker tillbaka på Alfreds spädbarnstid lade vi oss tidigare men var uppe och vaggade Alfred långa stunder på nätterna - nu har vi istället nog väntat till efter den mest oroliga perioden på natten (inte för att alla barn är lika, men ändå nåt åt det hållet). Och vi har inte börjat med några läggningsrutiner än eftersom BVC och barnläkaren säger att det inte går att göra något åt barns dygnsrytm förrän de är runt ett halvår. Det finns säkert undantag, men jag tror ändå mest att de som lyckas få sina barn att sova på "rätt tider" såhär tidigt helt enkelt haft turen att deras barn råkat födas med bättre dygnsrytm än våra.
Ikväll var vi på restaurang med barnens farmor allihop för att fira Alfreds födelsedag i förväg när farmor var i stan. Tjejerna sov hela tiden, så det gick hur lätt som helst! Det kommer bli intressant när alla tre kan krypa eller gå och vi ska ut dock. :)

Jag och alla mina barn

Vid de sällsynta tillfällen jag piffar mig lite nu för tiden är det bäst att passa på att ta kort, så voilà: jag och alla mina barn!

Fridfullt i soffan

Det funkar faktiskt riktigt bra att dubbelamna med den nya amningskudden när jag pallar upp den med den gamla och ett par kuddar till, så just nu sitter jag med båda tjejerna i soffan och har det ganska fridfullt (om jag bortser från barn-tv:n som Alfred har på). Jag plockade upp båda från sömnen efter en promenad (och efter jag satt en semmelbulldeg), och när de är halvsovande krånglar de sällan med att ta brösten.

Jag hoppas att jag inte trampat nån på tårna när jag klagat över att amningen strular - det är ju så känsligt det här med amning, och jag tycker verkligen att det är helt upp till en själv hur man vill göra; om man vill amma eller flaskmata eller både och. Men jag personligen tycker om att amma, och jag älskar att det är så praktiskt och dessutom gratis, så det är därför jag blir så ledsen och orolig när det inte funkar så bra. Så när jag nu sitter här och tittar på mina båda döttrar som ligger och äter i lugn och ro blir jag så glad! 

Lilly håller lite kontakt med syrran.