lördag 31 augusti 2013
Sammandragningar sammandragningar sammandragningar
Alltså de här sammandragningarna. Nu får jag dem av minsta lilla ansträngning - som att räta upp mig i soffan och sträcka mig efter mitt vattenglas - och det är så tröttsamt. (Och förresten utan att anstränga mig det minsta också, de kommer när jag bara ligger still också.) Som tur är gör de ännu inte ont, men jag blir ändå lite nervös över att ha så många. Plus att de kommer göra att jag blir ännu mer stillasittande och därmed totalt muskel-lös när det väl är dags att få ut barnen. Seeeeegt.
Effektiv förmiddag
Idag på förmiddagen har jag sorterat Alfreds babykläder, röjt en låda i en av mina garderober och lagt dit alla kläder i storlekarna 50 och 56 som funkar även för flickorna, både Alfreds och såna vi fått ärva av andra. Sen tog jag en fårskinnskappa som jag köpte billigt second hand i Köpenhamn 2008 och aldrig använt och klippte ut och fållade en fäll som passade till barnvagnen, eftersom vi redan har en fårskinnsfäll som vi hade till Alfred i vagnen, så nu kan tjejerna få varsin. Nu har jag svinmycket sammandragningar så jag måste lägga mig i soffan en stund.
De senaste dagarna har jag också sorterat ut ungefär 40 av mina drygt 200 klänningar, och igår kväll delade jag upp dem i såna som kanske kan gå att sälja, för jag har en bekant som säljer second hand-kläder, och i såna som jag bara ska skänka (det är en del H&M-klänningar utan nåt vidare andrahandsvärde), och hon kanske kommer förbi idag för att titta på dem, så jag måste nog pallra mig upp ur soffan ändå och se till att jag har fotat alla kläder jag ska göra mig av med eftersom jag är så nostalgisk. Tror ändå att graviditetshormonerna som vill att jag ska boa hjälper lite, för det gick ändå ganska lätt att välja bort en del.
fredag 30 augusti 2013
Två olika liv
Står på dagisgården och tittar när Alfred åker rutschkana och känner plötsligt att sanden på marken luktar Hultsfredsfestivalen. En doft av ett annat liv.
Lyckligt lottad
Har legat i soffan och läst på några andra tvillingmamma-bloggar en stund. En av dem berättar om hur båda hennes tvillingar fått kolik, och jag känner igen det så väl från när Alfred var liten, och blir lite extra rädd för att tvillingarna också ska bli likadana och hur vi då ska klara att ta hand om både dem och Alfred. Och sen läste jag om en annan som försökt få barn i fem år och till slut fick tvillingar, grät en skvätt och kände mig lite hemsk som inte är mer tacksam för det jag har.
Eller såhär: jag är så oerhört vansinnigt tacksam över Alfred, men tvillingarna har jag ju mest den här konstiga känslan av oro över, och känner att jag lite ofrivilligt tagit mig vatten över huvudet. Men samtidigt, livet är ju olika för alla, och man kan ju inte gå och ge sig själv dåligt samvete över att man på vissa sätt har det bättre än andra.
Förresten, i somras fick faktiskt min mamma frågan om jag genomgått IVF eftersom jag är gravid med tvillingar, men så är det ju inte. Jag hade bara tur. Har läst att man normalt inte sätter in två ägg nu för tiden längre heller, men det verkar som att man gör det ibland ändå om man försökt tillräckligt länge. Hur som helst är jag i alla fall väldigt tacksam över att jag inte behövde gå igenom hela den pärsen, och inte heller behövt gå och längta och längta och längta efter barn som aldrig kommer - för mig var det omkring ett halvår som jag var lite olycklig över att jag inte blev gravid (plus fick ett tidigt missfall), men då hade jag ju redan Alfred, så så synd var det ju aldrig om mig.
Kanske ingen särskild poäng med det här inlägget, annat än att jag ska försöka skärpa mig och inse hur bra jag har det. Nu ska jag gå och hämta min fantastiska unge på dagis.
Eller såhär: jag är så oerhört vansinnigt tacksam över Alfred, men tvillingarna har jag ju mest den här konstiga känslan av oro över, och känner att jag lite ofrivilligt tagit mig vatten över huvudet. Men samtidigt, livet är ju olika för alla, och man kan ju inte gå och ge sig själv dåligt samvete över att man på vissa sätt har det bättre än andra.
Förresten, i somras fick faktiskt min mamma frågan om jag genomgått IVF eftersom jag är gravid med tvillingar, men så är det ju inte. Jag hade bara tur. Har läst att man normalt inte sätter in två ägg nu för tiden längre heller, men det verkar som att man gör det ibland ändå om man försökt tillräckligt länge. Hur som helst är jag i alla fall väldigt tacksam över att jag inte behövde gå igenom hela den pärsen, och inte heller behövt gå och längta och längta och längta efter barn som aldrig kommer - för mig var det omkring ett halvår som jag var lite olycklig över att jag inte blev gravid (plus fick ett tidigt missfall), men då hade jag ju redan Alfred, så så synd var det ju aldrig om mig.
Kanske ingen särskild poäng med det här inlägget, annat än att jag ska försöka skärpa mig och inse hur bra jag har det. Nu ska jag gå och hämta min fantastiska unge på dagis.
Längtar efter att få träffa dem
Jag tycker det är väldigt abstrakt att vara gravid, även fast jag ju har den väldigt konkreta magen. Det är ändå mer eller mindre omöjligt att föreställa mig hur det kommer bli sen - möjligtvis hade det varit lättare om jag väntat ett barn, eftersom vi ju redan har Alfred och vet hur det var (även om jag har guldfiskminne). Men nu bestämde ju sig livet för att chocka mig med att ge oss två barn till på en gång, så jag kan inte över huvud taget förstå hur det kommer bli. Så jag har på något sätt mest sett fram emot att få mindre mage och bli mer rörlig igen, och inte egentligen så mycket mot att flickorna ska komma ut. Lite som jag läste i BabyCenters app härom dagen, där de frågat blivande mammor vad de mest såg fram emot efter graviditeten, och en svarade "Att få sova utan att behöva gå upp och kissa." Men hmm, du har inte tänkt på att du istället kommer få en bebis som kommer väcka dig på nätterna kanske..?
Men i vilket fall: härom kvällen insåg jag att jag nu faktiskt längtar efter att få träffa de där små som knölar runt inne i min mage. Samtidigt försöker jag suga ut så mycket det bara går av tiden som är kvar ensam med Alfred - eller ja, det beror väl på hur man ser det, för han är på dagis på dagarna, för jag orkar rent fysiskt inte vara ensam med honom hela dagarna med hans tempo och energi, om jag inte skulle låta honom titta på film hela dagarna, och det är ju inte helt lämpligt, det får han göra för mycket ändå på kvällarna. Jag vet att Louise Hallin sa åt mig att inte se tvillingarna som något som är dåligt för Alfred, men jag är ändå rädd att det inte kommer vara roligt för honom de första månaderna, även om det blir bättre sen. Och jag är så oerhört kär i Alfred, han är en sån fantastisk unge och är inne i en så fantastisk ålder att jag inte kan låta bli att redan ha lite dåligt samvete för att jag inte kommer kunna ge honom lika mycket uppmärksamhet om några månader.
Sen så är det nog lite en modern grej, att föräldrar ger sig själva en massa dåligt samvete jämt. Louise sa också att för 20 år sen kom föräldrar till henne och sa "Det är nåt fel på den här ungen, fixa honom", medan nu kommer de och säger "Det är nåt fel på den här ungen, vad har vi gjort för fel?". Att få syskon är ju positivt, och att få två på en gång är förhoppningsvis lite extra roligt. Men vi får väl se, nu är det ju inte så lång tid kvar innan de ska komma ut.
Men i vilket fall: härom kvällen insåg jag att jag nu faktiskt längtar efter att få träffa de där små som knölar runt inne i min mage. Samtidigt försöker jag suga ut så mycket det bara går av tiden som är kvar ensam med Alfred - eller ja, det beror väl på hur man ser det, för han är på dagis på dagarna, för jag orkar rent fysiskt inte vara ensam med honom hela dagarna med hans tempo och energi, om jag inte skulle låta honom titta på film hela dagarna, och det är ju inte helt lämpligt, det får han göra för mycket ändå på kvällarna. Jag vet att Louise Hallin sa åt mig att inte se tvillingarna som något som är dåligt för Alfred, men jag är ändå rädd att det inte kommer vara roligt för honom de första månaderna, även om det blir bättre sen. Och jag är så oerhört kär i Alfred, han är en sån fantastisk unge och är inne i en så fantastisk ålder att jag inte kan låta bli att redan ha lite dåligt samvete för att jag inte kommer kunna ge honom lika mycket uppmärksamhet om några månader.
Sen så är det nog lite en modern grej, att föräldrar ger sig själva en massa dåligt samvete jämt. Louise sa också att för 20 år sen kom föräldrar till henne och sa "Det är nåt fel på den här ungen, fixa honom", medan nu kommer de och säger "Det är nåt fel på den här ungen, vad har vi gjort för fel?". Att få syskon är ju positivt, och att få två på en gång är förhoppningsvis lite extra roligt. Men vi får väl se, nu är det ju inte så lång tid kvar innan de ska komma ut.
onsdag 28 augusti 2013
Göra mig av med grejer
Har försökt utnyttja mina graviditetshormoner idag för att göra mig av med saker, men det verkar tyvärr inte gå tillräckligt bra - min sentimentalitet tar över. Jag har över 200 klänningar (de flesta finns att beskåda på min andra blogg Dagens klänning), och är fullt medveten om att det är helt galet. Och eftersom vi nu behöver mer garderobsutrymme för tvillingarnas kläder tänkte jag att nu var ett bra tillfälle att försöka minska samlingen med åtminstone en tredjedel. Men se, det gick inte. 31 lyckades jag rensa ut, och då är det kanske fem av dem som jag är högst tveksam till om jag verkligen vill bli av med, och måste få Christophers råd först. Fick ihop några kjolar, shorts och toppar också i och för sig. Och just det, jag har alldeles för många gamla t-shirts som jag inte använder, så den lådan måste jag också gå igenom.
Christopher fick veta härom dagen att man numera kan lämna in gamla kläder på H&M, och det fantastiska är att man kan lämna även trasiga kläder, och så återvinner de dem! Plus att man får en rabattkupong att använda där om man lämnar in kläder. Hur bra som helst.
Jag skulle så gärna vilja göra mig av med andra saker också, för jag har så mycket grejer! Men alltså, det går inte... Jag har ju skaffat alla mina saker för att jag tycker om dem. Har dock en kasse med grejer jag röjde ut vid flytten som jag ska lägga upp på Tradera nån dag när jag orkar.
Christopher fick veta härom dagen att man numera kan lämna in gamla kläder på H&M, och det fantastiska är att man kan lämna även trasiga kläder, och så återvinner de dem! Plus att man får en rabattkupong att använda där om man lämnar in kläder. Hur bra som helst.
Jag skulle så gärna vilja göra mig av med andra saker också, för jag har så mycket grejer! Men alltså, det går inte... Jag har ju skaffat alla mina saker för att jag tycker om dem. Har dock en kasse med grejer jag röjde ut vid flytten som jag ska lägga upp på Tradera nån dag när jag orkar.
tisdag 27 augusti 2013
Ny barnmorska
Idag var vi för första gången efter semestern tillbaka på Liljeholmens MVC, och fick en ny barnmorska eftersom vår från i våras har slutat. Det var lite hattande fram och tillbaka innan, för först flyttade vår förra barnmorska över oss till Mia, men när jag bestämde mig för att stanna en extra vecka på västkusten och ringde för att boka om tiden pratade jag med just den här Mia, som sa att hon var ändå fullbokad nån månad framåt, så hon skulle ändå inte kunna fortsätta med mig, så hon skrev över mig till Lisa. Nu i morse fick jag ett meddelande om att Lisa var sjuk, så jag fick en ny tid en halvtimme senare till Jenny.
När det väl var vår tid kom både Jenny och Mia fram och hade tydligen bytt lite med varann, så nu ska vi få gå till Mia ändå, både idag och framöver. Och vad glad jag är över det! Mia visade sig vara hur gullig som helst, och känns verkligen bra.
Kort sammanfattning: blodtrycket var bra, järnvärdet var bra (eller okej i alla fall; 117), blodsockret var bra, hjärtljuden lät bra (Flora som vanligt ungefär 10 slag i minuten snabbare än Lilly). Och så pratade vi igenom lite allt möjligt för att hon skulle uppdateras. Typ så.
Nästa vecka har vi nästa tillväxtultraljud, och i nästnästa vecka ska vi till förlossningen på Huddinge för att planera förlossningen. Jag har funderat en del på om det är skillnad med tvillingfödslar, apropå krisen på förlossningsavdelningar i Stockholm och Skåne framför allt, där mängder av kvinnor hänvisas till andra sjukhus - är det likadant med tvillingfödslar? Det borde ju vara ännu svårare att klämma in en tvillingfödsel om det redan är överbelastat, men om man redan varit på sjukhuset och planerat inför en naturlig förlossning, skickar de ändå iväg en då? Får fråga det när vi kommer dit.
När det väl var vår tid kom både Jenny och Mia fram och hade tydligen bytt lite med varann, så nu ska vi få gå till Mia ändå, både idag och framöver. Och vad glad jag är över det! Mia visade sig vara hur gullig som helst, och känns verkligen bra.
Kort sammanfattning: blodtrycket var bra, järnvärdet var bra (eller okej i alla fall; 117), blodsockret var bra, hjärtljuden lät bra (Flora som vanligt ungefär 10 slag i minuten snabbare än Lilly). Och så pratade vi igenom lite allt möjligt för att hon skulle uppdateras. Typ så.
Nästa vecka har vi nästa tillväxtultraljud, och i nästnästa vecka ska vi till förlossningen på Huddinge för att planera förlossningen. Jag har funderat en del på om det är skillnad med tvillingfödslar, apropå krisen på förlossningsavdelningar i Stockholm och Skåne framför allt, där mängder av kvinnor hänvisas till andra sjukhus - är det likadant med tvillingfödslar? Det borde ju vara ännu svårare att klämma in en tvillingfödsel om det redan är överbelastat, men om man redan varit på sjukhuset och planerat inför en naturlig förlossning, skickar de ändå iväg en då? Får fråga det när vi kommer dit.
måndag 26 augusti 2013
Funderingar idag
Några små funderingar som jag tänkt på på sistone:
1) medelålders män med sån där stor fast gubbmage/ölmage som ju faktiskt är ganska lik en stor gravidmage: hur står de ut?! Jag har min en begränsad tid, men håller på att bli galen på alla saker som är så besvärliga att göra: böja mig framåt, diska/laga mat/göra vad som helst framför en bänk så jag måste luta mig framåt för att magen är i vägen och får då ont i ryggen, röra mig över huvud taget. De här männen har ju magen jämt!
2) amerikaner som får barn. En av mina favorit-gravidkalendrar är amerikansk, och den här veckan handlar om att prata med sin arbetsgivare om mammaledighet. Hon som skriver hade en generös arbetsgivare som gav henne hela tolv veckor (VECKOR!!) ledigt, men det betydde å andra sidan inte att hon fick betalt för tolv veckor, utan fick skrapa ihop egen semester o.d. tillsammans med nån sorts "short term disability pay" och kunde på så sätt få delvis betalt under åtta veckor. Men en kompis på Facebook berättade att det vanligaste är att kunna vara hemma i tre veckor. Hur i hela friden kan man lämna ifrån sig sin lilla bebis efter TRE VECKOR?! Vet ni hur liten en treveckors bebis är?! Eller en tolvveckors för den delen. Det är ju helt sjukt, och jag förstår inte hur amerikanska barn över huvud taget kan växa upp till normala och trygga människor. Nu är det ju förstås många som slutar jobba för att stanna hemma längre, men hur schöven har man råd med det?
3) eftersom jag ju vant mig vid min situation tycker jag då och då att min mage inte är så hemskt stor ändå (fast jag får hemskt ont i ryggen och revbenen och blir hemskt trött lätt), och efter att jag fått en snäll kommentar här på bloggen igår om att jag fortfarande ser "rätt nätt" ut - tack snälla Lise! - så tittade jag igen på mina magbilder från Alfred-graviditeten. Nu tycker jag det är skrattretande hur liten jag var i vecka 31 då - typ sådär såg jag väl ut efter ungefär vilken stor middag som helst, tycker jag nu. Och att jag nu är lite större än jag var när jag födde Alfred känns också helt bisarrt - hur kan en färdig bebis få plats i en mage som är mindre än den jag har nu liksom?
Sånt som jag funderar på medan jag ligger här i soffan och försöker hitta en ställning där ryggen inte värker så jag blir galen och ringer runt till diverse folk och surfar runt om barnförsäkringar, bilbarnstolar, arbetslöshetspapper, skattejämkning, tvillingselar och allt vad det är.
1) medelålders män med sån där stor fast gubbmage/ölmage som ju faktiskt är ganska lik en stor gravidmage: hur står de ut?! Jag har min en begränsad tid, men håller på att bli galen på alla saker som är så besvärliga att göra: böja mig framåt, diska/laga mat/göra vad som helst framför en bänk så jag måste luta mig framåt för att magen är i vägen och får då ont i ryggen, röra mig över huvud taget. De här männen har ju magen jämt!
2) amerikaner som får barn. En av mina favorit-gravidkalendrar är amerikansk, och den här veckan handlar om att prata med sin arbetsgivare om mammaledighet. Hon som skriver hade en generös arbetsgivare som gav henne hela tolv veckor (VECKOR!!) ledigt, men det betydde å andra sidan inte att hon fick betalt för tolv veckor, utan fick skrapa ihop egen semester o.d. tillsammans med nån sorts "short term disability pay" och kunde på så sätt få delvis betalt under åtta veckor. Men en kompis på Facebook berättade att det vanligaste är att kunna vara hemma i tre veckor. Hur i hela friden kan man lämna ifrån sig sin lilla bebis efter TRE VECKOR?! Vet ni hur liten en treveckors bebis är?! Eller en tolvveckors för den delen. Det är ju helt sjukt, och jag förstår inte hur amerikanska barn över huvud taget kan växa upp till normala och trygga människor. Nu är det ju förstås många som slutar jobba för att stanna hemma längre, men hur schöven har man råd med det?
3) eftersom jag ju vant mig vid min situation tycker jag då och då att min mage inte är så hemskt stor ändå (fast jag får hemskt ont i ryggen och revbenen och blir hemskt trött lätt), och efter att jag fått en snäll kommentar här på bloggen igår om att jag fortfarande ser "rätt nätt" ut - tack snälla Lise! - så tittade jag igen på mina magbilder från Alfred-graviditeten. Nu tycker jag det är skrattretande hur liten jag var i vecka 31 då - typ sådär såg jag väl ut efter ungefär vilken stor middag som helst, tycker jag nu. Och att jag nu är lite större än jag var när jag födde Alfred känns också helt bisarrt - hur kan en färdig bebis få plats i en mage som är mindre än den jag har nu liksom?
Sånt som jag funderar på medan jag ligger här i soffan och försöker hitta en ställning där ryggen inte värker så jag blir galen och ringer runt till diverse folk och surfar runt om barnförsäkringar, bilbarnstolar, arbetslöshetspapper, skattejämkning, tvillingselar och allt vad det är.
söndag 25 augusti 2013
Varannan dag
Det är så märkligt hur magen beter sig helt olika från dag till dag. Igår var tvillingarna vakna typ hela eftermiddagen och kvällen och rumlade runt, och jag hade väldigt få sammandragningar. Idag har jag jättemycket sammandragningar och känner väldigt få sparkar. Det kan i och för sig ha att göra med att jag pysslat runt mycket hemma idag på förmiddagen och blivit väldigt trött, men ibland tycker jag också att det helt enkelt är varannan dag som jag har mer sammandragningar. Lite jobbigt är det i vilket fall, särskilt som jag blir väldigt kissnödig av dem.
Magen vecka 31
Nu lade jag ju upp bilder på mig igår, men for the record så kommer här magbilden i vecka 31!
De ska visst komma ut också
I förrgår slog det mig plötsligt att vi pratar väldigt mycket med Alfred om att Lilly och Flora ligger inne i mammas mage, men att vi visst har glömt att tala om att de faktiskt ska komma ut också... Så det har vi berättat nu, och än så länge verkar han mycket peppad över detta faktum och sa flera gånger igår att "Lilly och Flora komma ut!"
Jag vet ju inte hur mycket han rent praktiskt förstår, men ju mer vi pratar om det desto mer sjunker det väl in, hoppas jag. Och vi ska ta oss iväg till ett bibliotek och leta rätt på lite böcker också så vi kan titta på bilder och sånt också.
Jag vet ju inte hur mycket han rent praktiskt förstår, men ju mer vi pratar om det desto mer sjunker det väl in, hoppas jag. Och vi ska ta oss iväg till ett bibliotek och leta rätt på lite böcker också så vi kan titta på bilder och sånt också.
lördag 24 augusti 2013
Mer om inspelningen
Kör en lite mindre suddig bild också, nu när jag ska skriva lite mer om det här. Jag fick tips bara i måndags, tror jag det var, av min vän Victor om att ett produktionsbolag ville hitta föräldrar till en tv-inspelning om barn och föräldraskap som ska heta "Fråga Louise Hallin", så jag mailade för att få veta mer. Fick svar nästan direkt om att jag lät intressant, och att inspelningen skulle vara nu idag om jag kunde vara med. Jag fick också veta att alla i publiken skulle få ställa frågor, men vi var några som var utvalda för att få komma fram på scen och prata lite mer med Louise Hallin.
Louise Hallin hade jag förresten lite pinsamt dålig koll på, men googlade fram att hon bland annat startat upp en av Stockholms första privata MVCs, är barnmorska och psykoterapeut specialiserad på barn och ungdomar - hon berättade mer detaljerat idag att hon var legitimerad på så mycket: först sjuksköterska, sen barnmorska, sen psykolog, sen inriktad på barn och ungdomar, och om det till och med var nåt ännu mer - är programledare för Knattetimmen (f.d. Radio Stockholm, numera på Rix), och är av en del ansedd som kontroversiell för att hon bl.a. anser att det faktiskt är skillnad på män och kvinnor som föräldrar.
Programmet ska sändas på YouTube och produceras av Hannah & Amandas (systrarna Hannah Widell och Amanda Schulman) produktionsbolag, och enligt projektledaren jag mailade med har de ett stort tryck på YouTube som ny kanal för producerat innehåll, så de räknar med många tittare.
Så idag stack jag iväg till en liten teater vid St Eriksplan, fick lite tv-puder och lite instruktioner och blev placerad på en stol på främsta raden framför scenen där Louise halvsatt på en hög pall när publiken ställde frågor från sina platser, men när det var min tur att ställa min fråga fick jag sätta mig i en liten soffa och Louise i en fåtölj bredvid.
Det var oerhört intressant att lyssna på allas frågor och på Louises svar; vi höll på i tre timmar, och bortsett från att jag fick ont typ överallt av att sitta upprätt på en stol såpass länge hade jag kunnat sitta där i flera timmar till och lyssna på råden vi fick. Det mesta var otroligt handfast och bra, medan några få råd kanske inte riktigt funkar i det samhället vi lever i nu - vilket Louise var medveten om, men hon sa förstås ändå vad hon tyckte. Som att hon rekommenderar att man stannar hemma med sina barn tills de är 3 år, istället för bara 1, då de flesta tydligen lämnar sina barn på dagis nu för tiden (Alfred började när han var 1,5, och det var det jag trodde var det vanligaste, men jag märkte ju när han började att det var många som var yngre än han). De allra flesta har ju, som Louise påpekade, vant sig vid en ekonomisk standard med sina jobb och klarar inte riktigt att sluta jobba för att vara hemma med barnen, och så kan jag också tänka mig att det inte är många arbetsgivare som vill släppa en anställd i tre år och sen ta tillbaka, och att sluta sitt jobb för att sen försöka skaffa ett nytt känns ju inte heller så lockande.
Och att låta sina barn sova tillsammans med en, vilket hon också rekommenderade, verkar också lite svårt när det handlar om en 2,5-åring och två nyfödda små tvillingar - fast det kommer i och för sig säkert bli så för oss ändå: Alfred kommer alltid in till oss på morgonkvisten numera, men om han ligger mellan oss kan tvillingarna ligga i en spjälsäng utan långsida som står intill sängen, så det kan nog funka ändå. Bara att jag inte lär sova nåt, men det får jag väl leva med.
Min "stora soff-fråga" handlade om hur vi ska göra för att Alfred inte ska känna sig försummad när han plötsligt får två småsyskon samtidigt, och jag minns ärligt talat inte allt hon svarade - jag får titta igen när programmet kommer upp inom en månad, och det får ni också göra! - men i korthet sa hon att jag måste sluta se det som något dåligt för Alfred och istället tänka positivt, att tvillingarna alltid kommer ha varandra, att vi inte ska försöka separera tvillingarna i olika dagisgrupper etc (som är det som rekommenderas nu för tiden), för det mår de inte bra av, och att alltid behandla Alfred som en kung och ge honom mer glass än tvillingarna. :) Och så måste vi till biblioteket för att hitta några bra böcker om att få tvillingsyskon. Och lite senare ställde jag en fråga om vaginal förlossning vs planerat snitt också, och blev lugnad med att det inte är något jag ska oroa mig för: om man inte behöver snittas så rekommenderar hon att man låter bli det för att det är en stor bukoperation, men för barnens skull tyckte hon inte jag behövde oroa mig alls om jag måste snittas.
Som sagt, det var så oerhört många intressanta frågor och svar att jag skulle kunna skriva flera sidor om det, men det verkar ju onödigt när ni kan se allting live på nätet inom en månad (de visste inte exakt datum än), och jag kommer givetvis lägga upp länk så fort jag har den. Det som spelades in idag kommer bli fem avsnitt, och om två veckor spelas ytterligare fem avsnitt in. Så uppdatering följer!
Tv-inspelning
Idag var jag på nät-tv-inspelning av en ny serie med Hannah & Amanda om barn och föräldraskap, där barn- och ungdomspsykologen och barnmorskan Louise Hallin svarade på publikens frågor. Just nu sitter jag på Slussen och väntar på tåget hem och orkar inte skriva så utförligt i mobilen, så jag börjar med en bild på mig, Louise och Hannah Widell och så skriver jag och berättar mer sen!
"Vinkla magen så den syns bättre!"
torsdag 22 augusti 2013
Aaaaaj
Idag har livmodern tryckt upp mot högra sidan av revbenen hela dagen. Började må skit direkt efter frukost idag igen, så jag måste testa att äta gröt istället för müsli och mackor - får prova det när jag kommer hem (vi åker hem till Stockholm imorgon), för nu har jag kokat en massa äppelmos också. Jag var alldeles burpig och hade sån jobbig halsbränna att jag tog en Losec mitt på dagen, fast jag brukar försöka härda ut under dagarna och först ta tabletter framåt kvällen för att kunna sova. Och så det här med revbenen då. Det värker i revbenen mest hela tiden, och det verkar inte hjälpa nåt vidare när jag ligger ner heller.
Annars har det varit en underbar dag; det var lite mulet, men varmt, i förmiddags, och vid lunch sprack det upp och blev soligt och med bara en svag bris. Så vi passade på att ta en stund på stranden, antagligen för sista gången i år (om vi inte hinner en stund imorgon också). Blev dock nypt i handleden av en liten bebiskrabba, för första gången nånsin, tror jag - vet inte hur den kom upp där.
Och nu springer Alfred fram och tillbaka i vardagsrummet, eftersom det är DN-galan i friidrott på tv, och han har tjatat om "springa fort på tv" sen VM slutade i söndags.
Men imorgon är det slut på sommarstugelivet för i år, tyvärr. Är dock oerhört tacksam för att ha kunnat vara här nere i hela nio veckor (varav en i Frankrike, men annars bara på västkusten) ändå, och dessutom att ha blivit uppassad av min mamma hela tiden, det har varit fantastiskt lyxigt.
Annars har det varit en underbar dag; det var lite mulet, men varmt, i förmiddags, och vid lunch sprack det upp och blev soligt och med bara en svag bris. Så vi passade på att ta en stund på stranden, antagligen för sista gången i år (om vi inte hinner en stund imorgon också). Blev dock nypt i handleden av en liten bebiskrabba, för första gången nånsin, tror jag - vet inte hur den kom upp där.
Och nu springer Alfred fram och tillbaka i vardagsrummet, eftersom det är DN-galan i friidrott på tv, och han har tjatat om "springa fort på tv" sen VM slutade i söndags.
Men imorgon är det slut på sommarstugelivet för i år, tyvärr. Är dock oerhört tacksam för att ha kunnat vara här nere i hela nio veckor (varav en i Frankrike, men annars bara på västkusten) ändå, och dessutom att ha blivit uppassad av min mamma hela tiden, det har varit fantastiskt lyxigt.
onsdag 21 augusti 2013
Panik och sånt
Fick lite panik idag igen när jag kom att tänka på hur mycket Alfred skrek när han var liten, och hur mycket vi bar omkring på honom för att lugna honom. En dag skrek han åtta timmar i sträck, med bara korta pauser för att äta och ta powernaps. Tänk om tvillingarna blir likadana, hur gör man då? Hur lyckas man bära runt och vyssa två små barn samtidigt? När de är pyttesmå antar jag att det inte är så svårt att bära dem samtidigt, men när de blir lite större och tyngre, hur gör man då? Jag måste ta och beställa den där tvillingselen jag hittat på nätet i USA. Och hoppas på det som mamma alltid säger att det blir lättare med andra barnet (och tredje...).
Mamma sa på tal om ingenting idag att hon tycker att jag är fin i min graviditet, för jag har inte svullnat någonstans (än - fast det gjorde jag i och för sig inte sist heller) utan bara har mage och hon påstår att jag fortfarande har lite midja bakifrån. Så det är ju trevligt i alla fall.
Mamma sa på tal om ingenting idag att hon tycker att jag är fin i min graviditet, för jag har inte svullnat någonstans (än - fast det gjorde jag i och för sig inte sist heller) utan bara har mage och hon påstår att jag fortfarande har lite midja bakifrån. Så det är ju trevligt i alla fall.
Sån seg dag
Jag hatar såna dagar som jag haft idag, när jag har ont när jag ligger på natten så jag har svårt att sova, när det gör ont i fogarna direkt jag kliver upp ur sängen, när jag mår illa efter jag ätit frukost, inte kan sitta bekvämt, har halsbränna och när jag har sammandragningar typ hela tiden. Idag har jag kunnat ligga och vila och fått sammandragningar utan att röra en muskel - och när jag varit orolig över sammandragningar förut har jag fått frågan om de gått över när jag vilat, för det är tydligen bra, så jag antar att det inte är helt lämpligt att ha sammandragningar medan man vilar. Men jag försöker ändå att inte oroa mig över dem nu, för de gör verkligen inte ont alls, bortsett från att livmodern nu trycker hårt på revbenen och mot urinblåsan när den drar ihop sig, och de är inte regelbundna, även om de kommer ofta ibland (men mer sällan ibland).
Jag började må lite bättre först efter jag vilat en stund när Alfred sov på eftermiddagen och när vi sen gått och badat, så kvällen har varit okej, bortsett från att jag blir så fruktansvärt trött i ryggen att jag ibland bara måste lägga mig ner.
Hoppas på att sova lite bättre inatt så jag mår lite bättre imorgon.
Jag började må lite bättre först efter jag vilat en stund när Alfred sov på eftermiddagen och när vi sen gått och badat, så kvällen har varit okej, bortsett från att jag blir så fruktansvärt trött i ryggen att jag ibland bara måste lägga mig ner.
Hoppas på att sova lite bättre inatt så jag mår lite bättre imorgon.
tisdag 20 augusti 2013
TV-inspelning
Jag ska vara med i ett tv-program om föräldraskap och barn som ska spelas in på lördag. Det var en kompis som sett en efterlysning av föräldrar som gärna har en unik historia, och jag vet inte hur unik jag är egentligen, men när jag mailade tyckte de i alla fall att det vore roligt att ha med mig. Det är ingen stor grej, jag ska få ställa en fråga till en barnexpert, men det ska bli kul, tror jag!
Sen är det egentligen inte riktig tv heller. :) Det ska sändas på YouTube, det är tydligen det nya, enligt tjejen jag mailade med. Men det är ju nästan roligare faktiskt, för då ligger det ju kvar länge - roligare såvida jag inte gör bort mig totalt, vill säga...
Jag är så väldigt tjusigt solbränd och med solblekt hår nu efter min långa ledighet, så jag har nästan tyckt att det är lite tråkigt att inte ha ett jobb att gå till när jag ser bra ut, men nu får jag visa upp mig på nätet istället. ;)
När jag vet när det kommer upp så kommer det såklart en länk här!
Sen är det egentligen inte riktig tv heller. :) Det ska sändas på YouTube, det är tydligen det nya, enligt tjejen jag mailade med. Men det är ju nästan roligare faktiskt, för då ligger det ju kvar länge - roligare såvida jag inte gör bort mig totalt, vill säga...
Jag är så väldigt tjusigt solbränd och med solblekt hår nu efter min långa ledighet, så jag har nästan tyckt att det är lite tråkigt att inte ha ett jobb att gå till när jag ser bra ut, men nu får jag visa upp mig på nätet istället. ;)
När jag vet när det kommer upp så kommer det såklart en länk här!
måndag 19 augusti 2013
Glömmer
Jag glömmer hela tiden bort hur stor min mage är. De senaste dagarna har jag öppnat och stängt dörrar på magen och råkat riva mig på den flera gånger, samt krupit mellan staketpinnar och skrapat i magen, för att jag helt enkelt inte har begrepp om hur stor den är... Smart.
söndag 18 augusti 2013
The big three-o på min födelsedag
Magen går in i vecka 30 medan resten av mig fyller 41.
Känns ganska stort att komma in i 30-veckorna nu faktiskt!
lördag 17 augusti 2013
Trött i ryggen
Idag konfirmerades min fantastiska systerdotter Stella, och Lilly och Flora verkade uppskatta konfirmandernas sång i kyrkan väldigt mycket; de snurrade runt järnet när det sjöngs som mest.
Men det blev nästan en heldag i farten för mig - först fick vi lunch hemma hos Stella, sen var det konfirmationen i kyrkan och sen var det plockmat och presentöppning hemma hos Stella igen. Inte för att jag sprang runt så mycket förutom efter Alfred lite när han lekte med andra barn, men jag kunde ju inte ligga ner och vila på hela dagen, och jag blev så fruktansvärt trött i ryggen. Konstigt nog var det inte i svanken jag blev trött, vilket jag kunde förväntat mig, utan det var mitt uppe i ryggen. Jag har fått lite ont där på nätterna ibland på sistone, men idag värkte det där mest hela dagen. Som tur var blev det bättre rätt fort när jag fick lägga mig i soffan en stund åtminstone. I vilket fall som helst var det en väldigt trevlig dag, och som vanligt var alla andra väldigt fascinerad av att vi ska få tvillingar. :)
En av de vanligaste frågorna är ju förstås om vi har tvillingar i släkten, men det har vi inte, utan mitt svar blir ju alltid: "Nej, det är för att jag är gammal, då släpper man ibland flera ägg." Och just nu idag känner jag mig väldigt gammal, för jag fyller 41 imorgon... Det är nästan värre än att fylla 40 faktiskt, konstigt nog. Men jag får väl vända på det och tänka att det är helt fantastiskt att jag lyckades bli gravid igen och att det hittills i alla fall ser ut som att det är med två välskapta barn. Då får jag väl ta att jag är lite gammal och tänka också på vad en klok man sa till mig i våras: "Att få barn håller en verkligen ung." Vi kör på det.
Men det blev nästan en heldag i farten för mig - först fick vi lunch hemma hos Stella, sen var det konfirmationen i kyrkan och sen var det plockmat och presentöppning hemma hos Stella igen. Inte för att jag sprang runt så mycket förutom efter Alfred lite när han lekte med andra barn, men jag kunde ju inte ligga ner och vila på hela dagen, och jag blev så fruktansvärt trött i ryggen. Konstigt nog var det inte i svanken jag blev trött, vilket jag kunde förväntat mig, utan det var mitt uppe i ryggen. Jag har fått lite ont där på nätterna ibland på sistone, men idag värkte det där mest hela dagen. Som tur var blev det bättre rätt fort när jag fick lägga mig i soffan en stund åtminstone. I vilket fall som helst var det en väldigt trevlig dag, och som vanligt var alla andra väldigt fascinerad av att vi ska få tvillingar. :)
En av de vanligaste frågorna är ju förstås om vi har tvillingar i släkten, men det har vi inte, utan mitt svar blir ju alltid: "Nej, det är för att jag är gammal, då släpper man ibland flera ägg." Och just nu idag känner jag mig väldigt gammal, för jag fyller 41 imorgon... Det är nästan värre än att fylla 40 faktiskt, konstigt nog. Men jag får väl vända på det och tänka att det är helt fantastiskt att jag lyckades bli gravid igen och att det hittills i alla fall ser ut som att det är med två välskapta barn. Då får jag väl ta att jag är lite gammal och tänka också på vad en klok man sa till mig i våras: "Att få barn håller en verkligen ung." Vi kör på det.
fredag 16 augusti 2013
Klen
Jag orkar verkligen inte mycket längre. Idag var vi inne i stan och åt lunch på en jättebra ny japansk restaurang i Varberg (Nami) och sen handlade vi mat, och jag blev helt utmattad av det. Foglossningarna gjorde mer ont igen, ryggen värkte och jag behövde bara däcka i soffan en halvtimme innan jag orkade göra något mer. Det har för övrigt börjat göra ont i ljumskarna också, jag antar att det är foglossningar där också. Och så ser jag sämre och sämre - det var samma sist jag var gravid, och jag fick veta av en vän som har glasögon att hennes ögon också blev sämre då men skärpte till sig lite efteråt igen. Så jag hoppas på att de blir bättre igen (jag har visserligen ett litet brytningsfel som jag inte gjort nåt åt, men jag brukar klara mig rätt bra ändå), men överväger om vi inte ska ta och köpa en större tv nu när jag ska ligga hemma i soffan i ett par månader och titta på tv...
Tycker också att jag får sammandragningar så fort jag rör mig nu för tiden, men jag tror att det ibland kanske bara är att magen är så stor att den är i vägen också - som varje gång jag sätter mig på toa känns magen stenhård, men det är nog ofta bara att den trycker upp mot revbenen då, och ibland sammandragningar.
På restaurangen förresten frågade servitrisen när barnet ska komma, och det är lika roligt varje gång jag får berätta att det är två och se reaktionen. Jag får ju definitivt mer uppmärksamhet som tvillinggravid än som enlingsgravid, det är ju ett som är säkert. Det är ungefär fifty-fifty på reaktionerna; antingen tycker de att det bara låter fantastiskt roligt eller så tycker de synd om mig för hur jobbigt vi kommer få det. Fast i och för sig, de som tycker synd om mig verkar också tycka att det är rätt roligt med tvillingar ändå. Det ska ju bli kul att se hur folk reagerar när de väl är ute också!
Tycker också att jag får sammandragningar så fort jag rör mig nu för tiden, men jag tror att det ibland kanske bara är att magen är så stor att den är i vägen också - som varje gång jag sätter mig på toa känns magen stenhård, men det är nog ofta bara att den trycker upp mot revbenen då, och ibland sammandragningar.
På restaurangen förresten frågade servitrisen när barnet ska komma, och det är lika roligt varje gång jag får berätta att det är två och se reaktionen. Jag får ju definitivt mer uppmärksamhet som tvillinggravid än som enlingsgravid, det är ju ett som är säkert. Det är ungefär fifty-fifty på reaktionerna; antingen tycker de att det bara låter fantastiskt roligt eller så tycker de synd om mig för hur jobbigt vi kommer få det. Fast i och för sig, de som tycker synd om mig verkar också tycka att det är rätt roligt med tvillingar ändå. Det ska ju bli kul att se hur folk reagerar när de väl är ute också!
onsdag 14 augusti 2013
Vänta lite här...
... jag har ju inte ont av foglossningarna idag! När jag tänker efter gjorde det inte ont när jag vaknade i morse heller, och det är då det brukar göra mest ont - på nätterna när jag vänder mig brukar det också göra väldigt ont (i blygdbenet). Men i natt har jag knappt fått vända på mig, åtminstone inte de sista timmarna; mellan 5.30 och 8.30 låg jag på höger sida och fick inte vända mig eftersom Alfred låg på min högra arm och vaknade så fort jag försökte ta bort armen. Detta gjorde att jag fick väldigt ont i axeln, men det gjorde faktiskt inte ont i höfterna, vilket det brukar göra när jag ligger i samma ställning för länge. Så kanske var det den extrema vilan för blygdbenet som gjorde att det inte gjort ont idag. Tyvärr är jag inte säker på att jag kommer kunna upprepa konststycket, med tanke på att det ju brukar göra ont i höfterna när jag ligger still, plus att det ju gjorde lite för ont i axeln. Fast det blir nog Alfred som får bestämma inatt också, så jag lämnar det upp till honom.
Lite allt möjligt
Det där halsonda jag hade i fredags, det utmynnade bara i lite snor ett par nätter, och nu mår jag bra igen. Det är ju vanligt att immunförsvaret blir sämre när man är gravid, men på mig har det hittills verkat funka tvärtom, vilket är otroligt skönt.
Började förresten kolla på bloggen vi har för Alfred igår för att jag inser att jag helt glömt bort hur bebisar är i olika åldrar. Man kunde ju tycka att jag skulle ha lite koll, men nope. Minns typ ingenting. Än så länge har jag bara kollat när han var runt 8-10 månader, för det är det som tvillingarna kommer vara när vi ska vara i stugan nästa år, men jag måste nog gå bakåt längre också. Jag kommer ju ihåg att Alfred skrek hysteriskt mycket i början, men jag minns inte när det blev bättre. Värsta guldfiskminnet.
Alfred har förresten lärt sig att känna skillnad på när min mage är hård av en sammandragning och när den är vanlig, för ibland när han vill dra iväg mig och leka ber jag honom vänta för att det är obehagligt att gå när jag har en sammandragning. Så nu känner han på den och om den är hård knackar han lite på den och om den är mjuk så buffar han lite försiktigt.
Magen har börjat kännas ganska mycket i vägen nu, det är i stort sett omöjligt att luta mig framåt för att nå saker, och om jag sätter mig ner när jag har en sammandragning så trycker magen ordentligt upp på revbenen.
Började förresten kolla på bloggen vi har för Alfred igår för att jag inser att jag helt glömt bort hur bebisar är i olika åldrar. Man kunde ju tycka att jag skulle ha lite koll, men nope. Minns typ ingenting. Än så länge har jag bara kollat när han var runt 8-10 månader, för det är det som tvillingarna kommer vara när vi ska vara i stugan nästa år, men jag måste nog gå bakåt längre också. Jag kommer ju ihåg att Alfred skrek hysteriskt mycket i början, men jag minns inte när det blev bättre. Värsta guldfiskminnet.
Alfred har förresten lärt sig att känna skillnad på när min mage är hård av en sammandragning och när den är vanlig, för ibland när han vill dra iväg mig och leka ber jag honom vänta för att det är obehagligt att gå när jag har en sammandragning. Så nu känner han på den och om den är hård knackar han lite på den och om den är mjuk så buffar han lite försiktigt.
Magen har börjat kännas ganska mycket i vägen nu, det är i stort sett omöjligt att luta mig framåt för att nå saker, och om jag sätter mig ner när jag har en sammandragning så trycker magen ordentligt upp på revbenen.
Gravidbekymmer
Dagens lilla vardagliga bekymmer för en höggravid: när jag ska gå på toa brukar jag dra ner trosorna medan jag är på väg att sätta mig ner, men det går icke längre, ety trosorna då fastnar under magen när jag böjer mig framåt. Sedär.
tisdag 13 augusti 2013
Världens goaste blivande storebror
I ett gäng av mina gravidappar står det att jag ska passa på att vila och göra saker med min partner och vänner innan bebisen (japp, singularis i allihop, det finns ju ingen anpassad för oss med tvillingar) kommer. De är med andra ord också ganska dåligt anpassade för oss som redan har barn.
Nu försöker jag i och för sig få så mycket vila jag kan, och både Christopher och mamma gör verkligen allt för att jag ska få ta det lugnt, vilket är väldigt skönt. Men jag känner mer och mer nu att det viktigaste just nu är att passa på att spendera så mycket kvalitetstid som möjligt med Alfred innan han plötsligt kommer få mycket mindre egentid med mamma och pappa. Han är inne i en period nu där han är så oerhört gosig, framför allt när jag lägger honom på kvällarna samt på nätterna. Här i stugan har vi kvar en spjälsäng åt honom, men vi har tagit bort ena långsidan och ställt den precis intill vår säng, så han lätt kan komma ut - hemma har han sen nån månad tillbaka en riktig stor växa-säng i sitt egna rum. Nu när Christopher inte är här så kryper Alfred över till mig när han vaknar på natten, och när jag lägger honom ligger jag intill honom tills han somnar (vi har i flera olika perioder försökt få honom att somna själv, vilket oftast har funkat bra ett tag, men sen har det alltid hänt nåt som gjort att rutinen brutits och vi har fått börja om på nåt nytt sätt). Nu ikväll skulle han ligga på min högra arm, och så petade han in sin vänstra arm under min nacke, och så lade han min vänstra arm över sig och sin högra arm om mig och borrade in sitt ansikte mot min hals. Så låg vi och pratade om vad han gjort idag, och det var så oerhört mysigt.
Så ibland får jag dåligt samvete för att vi bestämde oss för att bygga ett syskon till Alfred, och att det sen dessutom råkade bli två som kommer ta ännu mer tid från honom - men samtidigt vet jag ju också att vi ju gjorde det mest för hans skull och att han kommer få glädje av att ha syskon så småningom, även om jag tror att det kanske kommer ta lite extra tid när det är två som kommer kräva så mycket av oss till en början.
Men fram tills töserna föds får jag helt enkelt tillbringa så mycket tid jag kan med Alfred - och just nu undrar jag hur jag ska överleva utan honom när han går tillbaka till dagis, fast eftersom jag är hemma så kan jag ju förstås låta honom gå korta dagar. Men när vi sitter hemma i lägenheten igen och inte har en stor trädgård att leka i så kommer han nog ha roligare på dagis än hemma med mig. Vi får se hur det går helt enkelt.
Nu försöker jag i och för sig få så mycket vila jag kan, och både Christopher och mamma gör verkligen allt för att jag ska få ta det lugnt, vilket är väldigt skönt. Men jag känner mer och mer nu att det viktigaste just nu är att passa på att spendera så mycket kvalitetstid som möjligt med Alfred innan han plötsligt kommer få mycket mindre egentid med mamma och pappa. Han är inne i en period nu där han är så oerhört gosig, framför allt när jag lägger honom på kvällarna samt på nätterna. Här i stugan har vi kvar en spjälsäng åt honom, men vi har tagit bort ena långsidan och ställt den precis intill vår säng, så han lätt kan komma ut - hemma har han sen nån månad tillbaka en riktig stor växa-säng i sitt egna rum. Nu när Christopher inte är här så kryper Alfred över till mig när han vaknar på natten, och när jag lägger honom ligger jag intill honom tills han somnar (vi har i flera olika perioder försökt få honom att somna själv, vilket oftast har funkat bra ett tag, men sen har det alltid hänt nåt som gjort att rutinen brutits och vi har fått börja om på nåt nytt sätt). Nu ikväll skulle han ligga på min högra arm, och så petade han in sin vänstra arm under min nacke, och så lade han min vänstra arm över sig och sin högra arm om mig och borrade in sitt ansikte mot min hals. Så låg vi och pratade om vad han gjort idag, och det var så oerhört mysigt.
Så ibland får jag dåligt samvete för att vi bestämde oss för att bygga ett syskon till Alfred, och att det sen dessutom råkade bli två som kommer ta ännu mer tid från honom - men samtidigt vet jag ju också att vi ju gjorde det mest för hans skull och att han kommer få glädje av att ha syskon så småningom, även om jag tror att det kanske kommer ta lite extra tid när det är två som kommer kräva så mycket av oss till en början.
Men fram tills töserna föds får jag helt enkelt tillbringa så mycket tid jag kan med Alfred - och just nu undrar jag hur jag ska överleva utan honom när han går tillbaka till dagis, fast eftersom jag är hemma så kan jag ju förstås låta honom gå korta dagar. Men när vi sitter hemma i lägenheten igen och inte har en stor trädgård att leka i så kommer han nog ha roligare på dagis än hemma med mig. Vi får se hur det går helt enkelt.
måndag 12 augusti 2013
Bra tillväxt!
Idag hade jag vanlig barnmorsketid och tillväxtultraljud direkt efter varann. Det började bra med att mitt järnvärde gått upp till 121! Jag hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle gå upp nu (109 sist), med tanke på att jag inte ändrat några doseringar och att bebisarna växer, men då var det nog den där en kiwi om dagen som gjort susen ändå - jag nämnde det för barnmorskan Barbro som sa att det kan vara c-vitaminerna som gör att jag tar upp järnet bättre. Hur som helst känns det underbart att jag kan fortsätta som jag gör bara utan att behöva krångla med högre doser tabletter. Blodtrycket var också jättebra men blodsockret lite lågt för att jag inte ätit lunch.
Vi lyssnade på hjärtljuden också även fast jag skulle få ett ultraljud sen, bara för att det var lite kul, typ, och som vanligt låg Flora på ungefär 10 slag snabbare än Lilly, men det är tydligen inga konstigheter med det, och hänger inte ihop med storlekarna på dem. Däremot kom jag på när jag gått därifrån att vi glömde väga mig, vilket Barbro sagt att vi skulle göra, så jag berättade för undersköterskan Berit sen vad jag vägde igår så hon kunde skriva in det.
Det blev lite tid mellan så jag hann gå och slänga i mig en falafelrulle och så gick mamma och Alfred ut på en promenad istället (de var med hos barnmorskan).
Sen var det dags för ultraljudet, och jag var ju lite nervös för att Lilly inte skulle vuxit som hon skulle eftersom hon var så liten sist. Båda låg kvar som de gjorde när jag var på förlossningen förra veckan: på tvären med huvudena bredvid varandra på höger sida, men de bör ju kunna ha plats att vända sig i ett par veckor till, så vi får väl se. Det var samma läkare som för två veckor sen, Charlotta, och först var hon lite osäker på om de bytt plats, så att det inte var "den gamla ettan" (=Lilly) som låg underst längre, för hon tyckte inte att de var så olika stora, så tydligen kan de byta plats rätt rejält med varann. Men när hon började mäta trodde hon väl till slut ändå att det var ettan som låg underst fortfarande och tvåan överst. Men det som var fascinerande var att ettan, Lilly, nu bara låg på -2%! Och tvåan Flora på +10%. Underbart!
Charlotta sa att det låga förra resultatet kan ha berott på att hon mätt lite fel då eller nu, men sanningen bör ju i alla fall som sämst ligga nånstans mellan, så jag är jättenöjd! Lilly väger nästan 1300 g och Flora lite drygt 1400. Så nu hoppas jag bara att de fortsätter på sina kurvor så kommer det här nog bli så bra.
Vi lyssnade på hjärtljuden också även fast jag skulle få ett ultraljud sen, bara för att det var lite kul, typ, och som vanligt låg Flora på ungefär 10 slag snabbare än Lilly, men det är tydligen inga konstigheter med det, och hänger inte ihop med storlekarna på dem. Däremot kom jag på när jag gått därifrån att vi glömde väga mig, vilket Barbro sagt att vi skulle göra, så jag berättade för undersköterskan Berit sen vad jag vägde igår så hon kunde skriva in det.
Det blev lite tid mellan så jag hann gå och slänga i mig en falafelrulle och så gick mamma och Alfred ut på en promenad istället (de var med hos barnmorskan).
Sen var det dags för ultraljudet, och jag var ju lite nervös för att Lilly inte skulle vuxit som hon skulle eftersom hon var så liten sist. Båda låg kvar som de gjorde när jag var på förlossningen förra veckan: på tvären med huvudena bredvid varandra på höger sida, men de bör ju kunna ha plats att vända sig i ett par veckor till, så vi får väl se. Det var samma läkare som för två veckor sen, Charlotta, och först var hon lite osäker på om de bytt plats, så att det inte var "den gamla ettan" (=Lilly) som låg underst längre, för hon tyckte inte att de var så olika stora, så tydligen kan de byta plats rätt rejält med varann. Men när hon började mäta trodde hon väl till slut ändå att det var ettan som låg underst fortfarande och tvåan överst. Men det som var fascinerande var att ettan, Lilly, nu bara låg på -2%! Och tvåan Flora på +10%. Underbart!
Charlotta sa att det låga förra resultatet kan ha berott på att hon mätt lite fel då eller nu, men sanningen bör ju i alla fall som sämst ligga nånstans mellan, så jag är jättenöjd! Lilly väger nästan 1300 g och Flora lite drygt 1400. Så nu hoppas jag bara att de fortsätter på sina kurvor så kommer det här nog bli så bra.
Båda låg med ansiktena neråt, så det var svårt att få några bra bilder på dem, men läkaren kämpade på en bra stund för att få nån bild eftersom Christopher inte kunde vara med idag, och till slut fick hon i alla fall fram en där man typ ser Lillys ansikte. Till vänster om det är några oklara delar av Floras kropp. :)
Skärpning!
Jag är ledsen om jag trampar nån på tårna här, men det här gör mig så arg: http://www.mirror.co.uk/news/uk-news/mum-to-be-spends-3000-pink-after-2128738
Det känns som att världen aldrig kommer bli bättre när det fortfarande finns så många dumma människor som envisas med att flickor måste vara flickor och pojkar måste vara pojkar hundra procent fullt ut. Visst kan man få klä sina små barn i rosa och blått, men att gå så till överdrift, och sen att freaka ur totalt om ens lille pojke måste dricka välling ur en rosa flaska? Och att måla om ett rum till Monsters Inc-tema när barnet är TVÅ MÅNADER gammalt?! Det är som när man ska handla barnkläder på H&M och redan i de minsta storlekarna är det Cars-tryck på tröjorna på pojkavdelningen - varför är det ens uppdelat i pojk- och flickavdelningar för små barn? För barn över huvud taget? Barn kan ha på sig vilka färger som helst, barn (och vuxna) bör ha rätt att få ha på sig alla glada fina färger som finns utan att det ska vara fula tryck med prinsessor och blommor till flickor och bilar och monster till pojkar.
Jag kan förstå om man vill att folk lätt ska kunna se vad ens barn har för kön, men samtidigt: är det så sabla viktigt? Alfred har blivit kallad för flicka många gånger även fast han aldrig ägt mer än en enda rosa tröja, men då är det väl bara att berätta att nej, han är en pojke och han heter Alfred, om det nu spelar någon roll när det ändå är en främling som bara kommenterar på stan att han är söt.
Om det nu är någon sorts homoskräck som spökar så kan jag lugna med att barn inte blir homosexuella av att kläs i "fel" färg, det är något man föds till och det spelar ingen roll vad man som förälder gör. Såg nyss en skämtbild som sa ungefär att "Om man ger homosexuella lika rättigheter så kommer fler välja att bli homosexuella. Precis som så många valde att bli svarta när svarta fick lika rättigheter i och med medborgarrättsrörelsen." Skärpning, folk.
Det känns som att världen aldrig kommer bli bättre när det fortfarande finns så många dumma människor som envisas med att flickor måste vara flickor och pojkar måste vara pojkar hundra procent fullt ut. Visst kan man få klä sina små barn i rosa och blått, men att gå så till överdrift, och sen att freaka ur totalt om ens lille pojke måste dricka välling ur en rosa flaska? Och att måla om ett rum till Monsters Inc-tema när barnet är TVÅ MÅNADER gammalt?! Det är som när man ska handla barnkläder på H&M och redan i de minsta storlekarna är det Cars-tryck på tröjorna på pojkavdelningen - varför är det ens uppdelat i pojk- och flickavdelningar för små barn? För barn över huvud taget? Barn kan ha på sig vilka färger som helst, barn (och vuxna) bör ha rätt att få ha på sig alla glada fina färger som finns utan att det ska vara fula tryck med prinsessor och blommor till flickor och bilar och monster till pojkar.
Jag kan förstå om man vill att folk lätt ska kunna se vad ens barn har för kön, men samtidigt: är det så sabla viktigt? Alfred har blivit kallad för flicka många gånger även fast han aldrig ägt mer än en enda rosa tröja, men då är det väl bara att berätta att nej, han är en pojke och han heter Alfred, om det nu spelar någon roll när det ändå är en främling som bara kommenterar på stan att han är söt.
Om det nu är någon sorts homoskräck som spökar så kan jag lugna med att barn inte blir homosexuella av att kläs i "fel" färg, det är något man föds till och det spelar ingen roll vad man som förälder gör. Såg nyss en skämtbild som sa ungefär att "Om man ger homosexuella lika rättigheter så kommer fler välja att bli homosexuella. Precis som så många valde att bli svarta när svarta fick lika rättigheter i och med medborgarrättsrörelsen." Skärpning, folk.
söndag 11 augusti 2013
Glömde en bild
Glömde ju att jag tog en bild när jag låg på sjukhuset med CTG - kanske inte jättespännande, men det lättar väl alltid upp med lite bilder!
lördag 10 augusti 2013
Dåligt och bra
Åh, den här graviditeten är så dubbel (hö hö...): å ena sidan är jag oerhört beskyddande gentemot de små liven i min mage och blir livrädd vid minsta tecken som skulle kunna betyda att de är på väg att dratta ut tidigt, men å andra sidan vill jag bara få ut dem ur min kropp. De flesta enlingsföderskor som är i min storlek börjar ju tycka att det får vara nog snart, medan jag har (förhoppningsvis då) minst nio veckor kvar att se fram emot då jag bara kommer bli större och större.
När jag var gravid med Alfred brukade min mamma berömma mig för att jag gick normalt och inte vaggade fram som en anka, som vissa gravida gör, men nu stönar och stånkar jag varje gång jag ska resa mig, lägga mig, vända mig när jag ligger - ja, typ vid varenda lite större rörelse - och vaggar som den där ankan åtminstone de första stegen när jag rest mig för att det gör så ont i foglossningen framme i blygdbenet, och halsbrännan driver mig till vansinne.
Halsen har hållt sig ganska lugn idag, men jag har blivit lite täppt i näsan, så jag börjar undra om det är det klassiska gravidsnoret som är på gång istället för en förkylning. Får väl se vad som händer de närmsta dagarna.
Jag har mått rätt halvilla hela dagen idag, så jag tror nog att jag har blivit en vädergumma, för idag är det sämre väder igen.
Men på den positiva sidan är ju förstås alltid: vi ska få två barn till! Jag är så kär i Alfred att det är ingen hejd på det, och bara tanken på att vi ska få två till att bli lika kära i är ganska så ofattbar. Jag har nästa tillväxtultraljud på måndag, och jag hoppas verkligen att Lilly växer enligt sin kurva då och inte har halkat under den åtminstone, så jag slipper oroa mig för att det är nåt allvarligt fel på henne. Och såklart också att Flora fortsätter växa bra också. Måste tjata lite om att få några bilder då också.
När jag var gravid med Alfred brukade min mamma berömma mig för att jag gick normalt och inte vaggade fram som en anka, som vissa gravida gör, men nu stönar och stånkar jag varje gång jag ska resa mig, lägga mig, vända mig när jag ligger - ja, typ vid varenda lite större rörelse - och vaggar som den där ankan åtminstone de första stegen när jag rest mig för att det gör så ont i foglossningen framme i blygdbenet, och halsbrännan driver mig till vansinne.
Halsen har hållt sig ganska lugn idag, men jag har blivit lite täppt i näsan, så jag börjar undra om det är det klassiska gravidsnoret som är på gång istället för en förkylning. Får väl se vad som händer de närmsta dagarna.
Jag har mått rätt halvilla hela dagen idag, så jag tror nog att jag har blivit en vädergumma, för idag är det sämre väder igen.
Men på den positiva sidan är ju förstås alltid: vi ska få två barn till! Jag är så kär i Alfred att det är ingen hejd på det, och bara tanken på att vi ska få två till att bli lika kära i är ganska så ofattbar. Jag har nästa tillväxtultraljud på måndag, och jag hoppas verkligen att Lilly växer enligt sin kurva då och inte har halkat under den åtminstone, så jag slipper oroa mig för att det är nåt allvarligt fel på henne. Och såklart också att Flora fortsätter växa bra också. Måste tjata lite om att få några bilder då också.
fredag 9 augusti 2013
Ont i halsen
Inget särskilt spännande att berätta från idag, förutom att jag vaknade med ont i halsen. Det har hållt sig ganska lugnt under dagen, men nu börjar det göra mer ont igen. Får se om jag kan sova nåt med foglossningarna, halsbrännan och så halsont på det. Christopher har i alla fall kommit tillbaka till stugan idag över helgen, så jag behöver kanske inte ligga blickstilla i samma position i timtal för att inte väcka Alfred inatt åtminstone, för det kan han få göra istället. Hoppas på att inte bli superförkyld åtminstone, särskilt som jag ju inte ens bör ta vanligt nässpray nu pga graviditeten.
torsdag 8 augusti 2013
Stan och lite sånt
Idag var vi på stan och köpte konfirmationspresent åt min systerdotter och födelsedagspresenter åt mig (inte så mycket jag som köpte där dock), och det var lite tungt. Börjar bli lite klen, tycker jag. Jag är van att vara väldigt snabb och effektiv i allt jag gör, och att vara såhär tung och långsam - och att dessutom kunna räkna med att fortsätta vara det länge länge till - känns lite segt, milt uttryckt.
Jag sov rätt dåligt inatt, för Alfred var orolig och gnydde och skulle ligga tätt tätt i tre timmar, tills mamma var snäll nog att ta över när jag behövde gå på toa, och sen fick jag sova i mammas säng istället medan hon låg kvar hos Alfred. Sen gjorde han det rent otroliga att han somnade om när han kom ner till mig vid åttatiden, ända till kvart över tio! Så jag fick åtminstone ligga länge även om jag inte sov så bra. Har haft en hel del sammandragningar idag igen, och jag tror det beror på sämre sömn plus ansträngningen av att gå en hel del. Får försöka ta det lite lugnare imorgon.
Nu ska jag ligga och känna lite på runtrumlandet i magen innan jag ska sova. God natt!
onsdag 7 augusti 2013
Allt lugnt!
Alltså mödravården i Sverige. Det är ju helt fantastiskt att man får alla dessa undersökningar helt gratis!
Jag åkte ju in till förlossningen (med mamma och Alfred, och båda fick följa med in i på undersökningarna - tre olika - så mamma fick se sitt första ultraljud; hon födde barn innan de började med såna nymodigheter) på Varbergs lasarett idag. Först tog en barnmorska in mig på ett rum och satte på mig två CTG-mätare för att kolla hjärtljuden, vilka lät alldeles utmärkt, och sen satte hon en mitt på magen för att mäta eventuella sammandragningar och lät mig ligga där i kanske en kvart eller så. Under den tiden var förstås allt lugnt - det har varit mycket lugnare idag, har bara haft ett fåtal än så länge. När hon kom tillbaka sa hon att allt såg bra ut, så jag kunde lika gärna sätta mig i väntrummet och vänta på läkaren, men först lämnade jag ett urinprov, där stickan inte visade på någon infektion. (Frågade läkaren sen, eftersom ett tidigare prov inte visat nåt på stickan men en odling gav utslag, men han sa att det inte brukar vara så, så det borde vara lugnt idag. Hoppas det stämmer.)
Sen kom en läkare efter en liten stund, en otroligt trevlig man vid namn Anders, och tog med oss in i ett annat undersökningsrum, där han först tittade på min journal, och nämnde att den ena tvillingen ju är lite liten, så mamma passade på att fråga vad man kan göra åt det då. Han sa att det är en svår etisk fråga där man måste avväga noga om man ska plocka ut dem tidigare och på så sätt lite äventyra den som växer bra, och under tiden får man helt enkelt följa upp noga och mäta allt som går. Men han sa också att en mätning inte säger så mycket - har ju bara gjort ett tillväxtultraljud än - det viktiga är att Lilly följer en bra kurva på de kommande mätningarna och att skillnaderna inte ökar mer. Han sa att 22% måste man få avvika, alla är ju inte 3,5-kilosbebisar. Och än så länge låg hon ju "bara" på -17,9%. Vi får se hur det ser ut på måndag på nästa tillväxtultraljud.
I alla fall, han gjorde ett snabbt ultraljud, där han såg att de nu låg med huvudena mot varandra "som krocketklot", och på tvären - vilket är helt värdelöst ur förlossningssynpunkt, men jag har ju inte ens märkt att båda vänt sig för att det är så gott om plats än så länge, så de kan hinna vända sig många gånger till innan det blir för trångt. Sen gick vi vidare till nästa undersökningsrum för att göra ett vaginalt ultraljud för att mäta livmodertappen, som tydligen ska vara åtminstone 2,5 cm och helt sluten i det här läget. Min var drygt 3 cm och helt sluten, så det såg alldeles utmärkt ut, tack och lov. Han visade mig på skärmen och pekade noga när jag sa att jag inte fattade vad vi tittade på, men jag fattade fortfarande ingenting - jag såg bara en stor grå massa, men så länge han var nöjd är jag nöjd. Han sa först att det kan vara svårt att se när ingen av barnen låg med huvudet och tryckte neråt, men som tur var såg han bra ändå.
Sen berättade han en pågående solskenshistoria från lasarettet nu, där en tvillinggravid kommit in med förvärkar i vecka 22 och förkortad livmodertapp, där han tvingades säga att det där nog inte skulle gå bra, så de lade in henne och väntade på ett sent missfall. Men tiden gick, och plötsligt var hon uppe i 25 veckor + 4 och det började bli chans att man faktiskt skulle kunna rädda barnen (han mätte livmodertappen var fjärde dag och den var hela tiden alldeles för kort), och då försökte de få in henne på andra, större sjukhus med neonatalavdelningar, men alla i närheten var fulla så hon fick till slut åka ambulanshelikopter till Karolinska i Stockholm. Men även där höll sig barnen så fint på plats, så efter några veckor fick hon flyga hem igen, och nu är hon inne i vecka 33! Så han sa åt mig att om mina sammandragningar blir regelbundna eller smärtsamma så ska jag komma in direkt, för kommer man i tid så finns det väldigt goda chanser att kunna stoppa och fördröja förlossningen. Det kändes skönt att höra, men framför allt skönt att allt såg så bra ut nu.
Jag åkte ju in till förlossningen (med mamma och Alfred, och båda fick följa med in i på undersökningarna - tre olika - så mamma fick se sitt första ultraljud; hon födde barn innan de började med såna nymodigheter) på Varbergs lasarett idag. Först tog en barnmorska in mig på ett rum och satte på mig två CTG-mätare för att kolla hjärtljuden, vilka lät alldeles utmärkt, och sen satte hon en mitt på magen för att mäta eventuella sammandragningar och lät mig ligga där i kanske en kvart eller så. Under den tiden var förstås allt lugnt - det har varit mycket lugnare idag, har bara haft ett fåtal än så länge. När hon kom tillbaka sa hon att allt såg bra ut, så jag kunde lika gärna sätta mig i väntrummet och vänta på läkaren, men först lämnade jag ett urinprov, där stickan inte visade på någon infektion. (Frågade läkaren sen, eftersom ett tidigare prov inte visat nåt på stickan men en odling gav utslag, men han sa att det inte brukar vara så, så det borde vara lugnt idag. Hoppas det stämmer.)
Sen kom en läkare efter en liten stund, en otroligt trevlig man vid namn Anders, och tog med oss in i ett annat undersökningsrum, där han först tittade på min journal, och nämnde att den ena tvillingen ju är lite liten, så mamma passade på att fråga vad man kan göra åt det då. Han sa att det är en svår etisk fråga där man måste avväga noga om man ska plocka ut dem tidigare och på så sätt lite äventyra den som växer bra, och under tiden får man helt enkelt följa upp noga och mäta allt som går. Men han sa också att en mätning inte säger så mycket - har ju bara gjort ett tillväxtultraljud än - det viktiga är att Lilly följer en bra kurva på de kommande mätningarna och att skillnaderna inte ökar mer. Han sa att 22% måste man få avvika, alla är ju inte 3,5-kilosbebisar. Och än så länge låg hon ju "bara" på -17,9%. Vi får se hur det ser ut på måndag på nästa tillväxtultraljud.
I alla fall, han gjorde ett snabbt ultraljud, där han såg att de nu låg med huvudena mot varandra "som krocketklot", och på tvären - vilket är helt värdelöst ur förlossningssynpunkt, men jag har ju inte ens märkt att båda vänt sig för att det är så gott om plats än så länge, så de kan hinna vända sig många gånger till innan det blir för trångt. Sen gick vi vidare till nästa undersökningsrum för att göra ett vaginalt ultraljud för att mäta livmodertappen, som tydligen ska vara åtminstone 2,5 cm och helt sluten i det här läget. Min var drygt 3 cm och helt sluten, så det såg alldeles utmärkt ut, tack och lov. Han visade mig på skärmen och pekade noga när jag sa att jag inte fattade vad vi tittade på, men jag fattade fortfarande ingenting - jag såg bara en stor grå massa, men så länge han var nöjd är jag nöjd. Han sa först att det kan vara svårt att se när ingen av barnen låg med huvudet och tryckte neråt, men som tur var såg han bra ändå.
Sen berättade han en pågående solskenshistoria från lasarettet nu, där en tvillinggravid kommit in med förvärkar i vecka 22 och förkortad livmodertapp, där han tvingades säga att det där nog inte skulle gå bra, så de lade in henne och väntade på ett sent missfall. Men tiden gick, och plötsligt var hon uppe i 25 veckor + 4 och det började bli chans att man faktiskt skulle kunna rädda barnen (han mätte livmodertappen var fjärde dag och den var hela tiden alldeles för kort), och då försökte de få in henne på andra, större sjukhus med neonatalavdelningar, men alla i närheten var fulla så hon fick till slut åka ambulanshelikopter till Karolinska i Stockholm. Men även där höll sig barnen så fint på plats, så efter några veckor fick hon flyga hem igen, och nu är hon inne i vecka 33! Så han sa åt mig att om mina sammandragningar blir regelbundna eller smärtsamma så ska jag komma in direkt, för kommer man i tid så finns det väldigt goda chanser att kunna stoppa och fördröja förlossningen. Det kändes skönt att höra, men framför allt skönt att allt såg så bra ut nu.
Kollas på förlossningen
Jag ringde MVC mu på morgonen eftersom jag hade så mycket sammandragningar igår och en bit in på natten, och direkt sa barnmorskan jag pratade med "Ring till förlossningen. Så fort det är tvillingar och sammandragningar så ska man prata med förlossningen!". Det visade sig att de inte hade tagit nån odling på mitt urinprov sist eftersom stickan inte visade på nån infektion, så jag vet inte om det kan bero på GBS:en. I vilket fall ringde jag och pratade med en barnmorska på förlossningen, och efter att ha berättat hur och när jag hade sammandragningar (mest i rörelse, lugnare i vila, de gjorde inte ont etc), så sa hon att jag kan komma in och lämna ett urinprov och så får de se om de ska kolla min livmoderhals också. Så nu åker vi. Uppdatering kommer.
tisdag 6 augusti 2013
Oro för för tidig förlossning
I morses tog jag äntligen tag i att fixa till bikinilinjen lite, vilket jag inte gjort sen jag kunde se den sist, och det var lite för länge sen. Jag brukar köra med hårborttagningskräm, men jag iddes inte det idag, utan drog istället lite med rakhyveln i duschen när jag ändå skulle raka mig under armarna. Det är en så bisarr situation det här med när man har så stor mage, ärligt talat. Jag hade ingen aning om vad jag höll på med, utan körde lite på känn och hoppades på det bästa. Fördelen är ju att jag ändå inte kan se hur det blev, så då kan det ju liksom kvitta. :) Och de flesta människor har ändå börjat jobba, så vi är inte så många på stranden längre, det är bara vi och några av mina släktingar kvar.
För övrigt har jag mått lite vagt illa idag, plus haft fler sammandragningar än jag är bekväm med. Det var dåligt väder i förmiddags (nu är det soligt igen, men väldigt blåsigt), och sist det var dåligt väder mådde jag också sämre - undrar om den här graviditeten har gjort mig till en vädergumma eller om det bara är en konstig slump. Mitt på dagen började jag få lite värk i svanken också, och eftersom jag är lättoroad nu för tiden kopplade jag ihop det med sammandragningarna och börjar oroa mig för att en för tidig förlossning är på gång. Men när jag försöker tänka rationellt så: 1) sammandragningarna gör inte ont, 2) de är inte regelbundna och 3) det värker mer eller mindre konstant i ryggen, och hade det berott på värkar hade det väl kommit och gått?
Jag såg tidigare idag att en bekant till mig i Umeå håller på att forska på för tidigt födda barn, och bl.a. sambandet mellan deras motoriska förmågor och IQ, och eftersom min gravidhjärna inte klarade av alla engelska facktermer i artikeln han länkade till så bad jag honom förklara lite i lekmanstermer för mig, vilket han så snällt gjorde. Han lugnade mig med att även om många forskningsrapporter visar på lägre IQ och diverse problem hos för tidigt födda barn har han också träffat många som utvecklas alldeles normalt och mår utmärkt, och att även om mina skulle födas för tidigt behöver det verkligen inte betyda att det blir några fel på dem. Och om jag förstod det rätt så pekade de resultat de kommit fram till än så länge på att motoriken och IQ:n hänger ihop, så att de kanske kan påverka varandra positivt om man börjar träna rätt saker tidigt. Men allt detta har nog ändå fått mig att noja mer över för tidig förlossning, och säkert ökat på att jag mår konstigt idag. Jag måste verkligen göra mitt allra bästa för att hålla kvar dem därinne tills de är fullgångna, så jag får lite mindre att oroa mig för.
Vad som i och för sig var lite roligt med det där var att om jag tolkade det rätt tyder väl utvecklad tidig motorik på hög intelligens (fast jag kan ha förstått fel också, det medicinska forskarspråket är väldigt annorlunda mot det juridiska som jag var van vid), och då stämmer nog det som Alfreds farmor brukar säga att han är lite extra intelligent, för han har alltid varit väldigt tidig motoriskt. :)
För övrigt har jag mått lite vagt illa idag, plus haft fler sammandragningar än jag är bekväm med. Det var dåligt väder i förmiddags (nu är det soligt igen, men väldigt blåsigt), och sist det var dåligt väder mådde jag också sämre - undrar om den här graviditeten har gjort mig till en vädergumma eller om det bara är en konstig slump. Mitt på dagen började jag få lite värk i svanken också, och eftersom jag är lättoroad nu för tiden kopplade jag ihop det med sammandragningarna och börjar oroa mig för att en för tidig förlossning är på gång. Men när jag försöker tänka rationellt så: 1) sammandragningarna gör inte ont, 2) de är inte regelbundna och 3) det värker mer eller mindre konstant i ryggen, och hade det berott på värkar hade det väl kommit och gått?
Jag såg tidigare idag att en bekant till mig i Umeå håller på att forska på för tidigt födda barn, och bl.a. sambandet mellan deras motoriska förmågor och IQ, och eftersom min gravidhjärna inte klarade av alla engelska facktermer i artikeln han länkade till så bad jag honom förklara lite i lekmanstermer för mig, vilket han så snällt gjorde. Han lugnade mig med att även om många forskningsrapporter visar på lägre IQ och diverse problem hos för tidigt födda barn har han också träffat många som utvecklas alldeles normalt och mår utmärkt, och att även om mina skulle födas för tidigt behöver det verkligen inte betyda att det blir några fel på dem. Och om jag förstod det rätt så pekade de resultat de kommit fram till än så länge på att motoriken och IQ:n hänger ihop, så att de kanske kan påverka varandra positivt om man börjar träna rätt saker tidigt. Men allt detta har nog ändå fått mig att noja mer över för tidig förlossning, och säkert ökat på att jag mår konstigt idag. Jag måste verkligen göra mitt allra bästa för att hålla kvar dem därinne tills de är fullgångna, så jag får lite mindre att oroa mig för.
Vad som i och för sig var lite roligt med det där var att om jag tolkade det rätt tyder väl utvecklad tidig motorik på hög intelligens (fast jag kan ha förstått fel också, det medicinska forskarspråket är väldigt annorlunda mot det juridiska som jag var van vid), och då stämmer nog det som Alfreds farmor brukar säga att han är lite extra intelligent, för han har alltid varit väldigt tidig motoriskt. :)
måndag 5 augusti 2013
Däckad
Lade mig just i soffan och känner att en liten tjej håller på med värsta gymnastiska övningarna inne i min mage. Det måste vara Flora, för det är överst i magen lite till höger. Jag känner av Flora mest, men jag hoppas att inte Lilly är lugnare för att hon är för liten, utan att det mest är för att hennes moderkaka ligger i framvägg så att jag inte känner alla rörelser, för läkaren sa ju på senaste ultraljudet att båda rör sig bra.
Idag har vi varit på stranden igen, och jag har hunnit ligga ner och vila ett tag medan Alfred sov åtminstone. Men sen skulle vi åka in till stan och handla, och jag kände mig totalt utmattad och fick gå i snigelfart när vi gjorde lite ärenden, fast sen när vi kom till mataffären insåg mamma att klockan var mycket och hon ville hinna hem till Glamour på tv (ja, jag vet...), så vi fick handla i expressfart istället, och det tog nästan knäcken på mig. Jag vet inte riktigt varför jag blir tröttare och tröttare, för min viktökning har stannat av - jag har vägt ungefär samma i flera veckor nu (+13 kg) - men det kanske är nåt med järnvärdet och helt enkelt att tiden går. Efter att jag säckat ihop på golvet i ett par minuter gick vi ner och badade, och det hjälpte lite åtminstone att få halvsitta lite viktlös i vattnet och ta emot en hoppande liten pojke sådär tusen gånger. Men nu är det soffan som gäller tills jag måste upp och springa efter Alfred igen. Tyvärr kom förstås halsbrännan som ett brev på posten nu när jag lade mig. Men jag får nog härda ut en stund, för jag orkar inte hämta mina tabletter.
Idag har vi varit på stranden igen, och jag har hunnit ligga ner och vila ett tag medan Alfred sov åtminstone. Men sen skulle vi åka in till stan och handla, och jag kände mig totalt utmattad och fick gå i snigelfart när vi gjorde lite ärenden, fast sen när vi kom till mataffären insåg mamma att klockan var mycket och hon ville hinna hem till Glamour på tv (ja, jag vet...), så vi fick handla i expressfart istället, och det tog nästan knäcken på mig. Jag vet inte riktigt varför jag blir tröttare och tröttare, för min viktökning har stannat av - jag har vägt ungefär samma i flera veckor nu (+13 kg) - men det kanske är nåt med järnvärdet och helt enkelt att tiden går. Efter att jag säckat ihop på golvet i ett par minuter gick vi ner och badade, och det hjälpte lite åtminstone att få halvsitta lite viktlös i vattnet och ta emot en hoppande liten pojke sådär tusen gånger. Men nu är det soffan som gäller tills jag måste upp och springa efter Alfred igen. Tyvärr kom förstås halsbrännan som ett brev på posten nu när jag lade mig. Men jag får nog härda ut en stund, för jag orkar inte hämta mina tabletter.
söndag 4 augusti 2013
Ensamma med mormor
Idag åkte Christopher hem till Stockholm för att börja jobba imorgon, medan jag har lyxen att vara arbetslös helt rätt tid på året så jag och Alfred får stanna kvar med min mamma i stugan. Men jag känner redan efter en halv dag utan Christopher att jag blir helt slut av att inte ha hans hjälp - även om mamma är fantastisk och hjälper till med Alfred och lagar mat och diskar, så är det ju inte samma sak som att ha Christopher tillgänglig. Jag kan ju inte dumpa Alfred hundra procent på hans mormor när jag blir trött på samma sätt som jag kan på hans pappa.
Alfred har visserligen ett helt gäng sysslingar (i åldrarna 8 till 14 ungefär) i husen runt om som älskar att leka med honom, men eftersom han bara är knappt två och ett halvt kan jag ju inte lämna dem utan uppsikt heller - ett par av dem har sån galen energi att de kutar runt och bär på Alfred, hoppar och springer hela tiden, och då blir jag ju lite nervös, medan ett par andra känns lugnare att lämna honom med utan att hålla ögonen på dem hela tiden. Men ändå: svårt att vila ordentligt.
Idag har jag dessutom haft halsbränna i stort sett hela dagen - förut höll det sig till kvällar och nätter, men den lyxen är det tydligen slut på nu. Det är lättare att stå ut med på dagtid än när jag försöker sova, men jag har ändå varit tvungen att ta Gaviscon två gånger för att det blivit för jobbigt.
Anyway: bäst att gå och lägga mig nu så jag får lite vila innan det är dags att gå upp med lille fnutten igen.
Förresten, vi har fått vår tid för att komma och prata med förlossningen på Huddinge nu - läkaren sa att hon skulle ordna en remiss till ungefär vecka 32, men nu visade det sig att vi inte fått tid förrän i slutet av vecka 33. Jag hoppas att allting fortsätter gå bra så tjejerna snällt fortsätter hålla sig därinne tills dess, för annars är det ju ingen större vits med det... Det stod i brevet att jag ska ha med min patientbricka - men vem i hela friden har en patientbricka år 2013?! Är det någon som varit på Huddinge och vet om man verkligen måste ha en? Jag kanske har en liggande i nån låda nånstans, men det är ju inte säkert att jag hittar den i tid.
Alfred har visserligen ett helt gäng sysslingar (i åldrarna 8 till 14 ungefär) i husen runt om som älskar att leka med honom, men eftersom han bara är knappt två och ett halvt kan jag ju inte lämna dem utan uppsikt heller - ett par av dem har sån galen energi att de kutar runt och bär på Alfred, hoppar och springer hela tiden, och då blir jag ju lite nervös, medan ett par andra känns lugnare att lämna honom med utan att hålla ögonen på dem hela tiden. Men ändå: svårt att vila ordentligt.
Idag har jag dessutom haft halsbränna i stort sett hela dagen - förut höll det sig till kvällar och nätter, men den lyxen är det tydligen slut på nu. Det är lättare att stå ut med på dagtid än när jag försöker sova, men jag har ändå varit tvungen att ta Gaviscon två gånger för att det blivit för jobbigt.
Anyway: bäst att gå och lägga mig nu så jag får lite vila innan det är dags att gå upp med lille fnutten igen.
Förresten, vi har fått vår tid för att komma och prata med förlossningen på Huddinge nu - läkaren sa att hon skulle ordna en remiss till ungefär vecka 32, men nu visade det sig att vi inte fått tid förrän i slutet av vecka 33. Jag hoppas att allting fortsätter gå bra så tjejerna snällt fortsätter hålla sig därinne tills dess, för annars är det ju ingen större vits med det... Det stod i brevet att jag ska ha med min patientbricka - men vem i hela friden har en patientbricka år 2013?! Är det någon som varit på Huddinge och vet om man verkligen måste ha en? Jag kanske har en liggande i nån låda nånstans, men det är ju inte säkert att jag hittar den i tid.
Magen vecka 28
Hej vad det går nu! Långt kvar, men det går ändå framåt: vecka 28 börjar idag. Och såhär ser magen ut nu:
lördag 3 augusti 2013
Kräftskiva och lite grejer
Det känns som att allt roligt i vattnet igår straffade sig idag: mina ben kändes som att de vägde hundra kilo och foglossningen kändes ganska rejält där fram i förmiddags. Det blev lite bättre efter att jag legat upp och ned i en solstol en stund när Alfred sov, så jag hade fötterna högt. Det gick förresten bra med såret i foten i natt, det gjorde inte mer ont på natten, så jag behövde aldrig ta nån Alvedon. Det är fortfarande ömt, men det ser rent och fint ut, så det ska nog vara lugnt.
Idag har vi varit på kräftskiva hos Christophers syster med familj, och där var bland annat en annan familj med två döttrar; en på 5,5 och en på 3,5. De fick mig att dels bli glad över att Alfred ska få syskon, dels över att det är flickor som vi kan få klä i fina klänningar. :) Själv är jag proppmätt och trött i kroppen, men det var gott med havskräftor och räkor!
Idag har vi varit på kräftskiva hos Christophers syster med familj, och där var bland annat en annan familj med två döttrar; en på 5,5 och en på 3,5. De fick mig att dels bli glad över att Alfred ska få syskon, dels över att det är flickor som vi kan få klä i fina klänningar. :) Själv är jag proppmätt och trött i kroppen, men det var gott med havskräftor och räkor!
fredag 2 augusti 2013
En sån underbar dag!
När jag vaknade i morses (efter att förresten ha fått värsta halsbrännan strax efter jag skrev igår att jag mådde bra - men testade att ta dubbla Gaviscon (brukar bara ta en) och det hjälpte) kände jag mig stor, tung och jobbig - jag är på riktigt ungefär så stor som jag var när jag födde Alfred i vecka 40 nu. Men samtidigt är allting så relativt: jag kan inte riktigt fatta att jag kunde vara fullgången i den här storleken sist, för nu har jag ju så långt kvar, så det verkar liksom löjligt att föda barn när man inte är större än såhär. Fast med det sagt så känns det ändå rätt jobbigt att jag bara ska bli större och större, för det är redan rätt besvärligt med ganska mycket grejer. Bara en sån sak som att byta bikini på stranden; vilket sabla projekt! Det innebär ju att jag måste antingen böja mig ner flera gånger eller sitta ner och försöka krångla mig i och ur trosor, och det är schöven inte det lättaste just nu. Bara att sätta mig upp från liggande är väldigt tungt nu, och jag brukar ändå ha ganska starka magmuskler.
Christopher var och spelade golf i morses, och mamma åkte hem till Helsingborg för ett par dagar, så jag och Alfred hann vara ensamma i en knapp timme, och det är ju nästan pinsamt vad tungt det var. Hade vi inte gjort nåt särskilt hade det väl inte varit så jobbigt, men det skulle duschas och smörjas in med solkräm och det var en massa rörelser involverade, och det är inte det jag är bäst på just nu.
Det var ganska mulet i förmiddags, men eftersom det var 27 grader varmt och prognosen dessutom sa att det skulle bli strålande solsken gick vi ner till stranden när Christopher kom hem. Det är inte superbekvämt att ligga på klipporna i mitt "välsignade tillstånd" (kallade man väl det förr), men det hjälper lite att ha en soldyna åtminstone, och det var ju så fantastiskt skönt väder.
Christopher var och spelade golf i morses, och mamma åkte hem till Helsingborg för ett par dagar, så jag och Alfred hann vara ensamma i en knapp timme, och det är ju nästan pinsamt vad tungt det var. Hade vi inte gjort nåt särskilt hade det väl inte varit så jobbigt, men det skulle duschas och smörjas in med solkräm och det var en massa rörelser involverade, och det är inte det jag är bäst på just nu.
Det var ganska mulet i förmiddags, men eftersom det var 27 grader varmt och prognosen dessutom sa att det skulle bli strålande solsken gick vi ner till stranden när Christopher kom hem. Det är inte superbekvämt att ligga på klipporna i mitt "välsignade tillstånd" (kallade man väl det förr), men det hjälper lite att ha en soldyna åtminstone, och det var ju så fantastiskt skönt väder.
Två av Alfreds sysslingar var också på stranden och tog hand om honom så jag och Christopher kunde ligga och ta det lite lugnt, tills det var dags att bada. Vår lille modige unge som blev en badgalning när vi var i Frankrike fick för första gången idag testa att hoppa från en sten ute på det djupaste på bryggan, och det var hur roligt som helst. Jag hoppade och simmade också en massa under alla de gånger vi badade idag, och jag känner av det i foglossningen fram på blygdbenet nu ikväll. Men det får det vara värt, för jag älskar verkligen att bada, och idag har det varit en sån vidunderlig dag och det har varit så skönt att bada och simma viktlös under ytan. För ett par veckor sen frågade en vän mig om det inte var skönt att bada just för att jag kunde känna mig lite viktlös, men då tyckte jag inte att det gjorde så stor skillnad, men det gör det nu. I vattnet känner jag mig nästan som vanligt, förutom att det spänner lite i magen ibland.
Jag trampade på nåt vasst, antagligen havstulpaner, en gång när jag skulle lyfta upp Alfred på bryggan igen, och skar upp ett ganska djupt och stort jack i ena foten. Jag är lite orolig nu för att det kommer värka i natt - ofta gör ju även pyttesmå sår mycket mer ont på nätterna - så jag ska nog leta rätt på en Alvedon och lägga vid sängen ifall ifall. Jag har undvikit värktabletter hela graviditeten hittills, men den senaste barnmorskan jag var hos nämnde att jag kan ta Alvedon om foglossningarna gör för ont, så jag tänker att en enstaka inte kan vara så farligt, även om de senaste rönen tydligen är att gravida ska undvika även Alvedon, som man tidigare sagt varit okej.
Nu sitter jag ute på altanen och skriver, klockan är tio och det är fortfarande 22 grader varmt och vindstilla. Det är helt underbart, och enda smolket i bägaren är att Christopher måste åka hem och jobba på måndag. Själv måste jag erkänna att jag är så glad så glad att jag inte har ett jobb just nu som jag måste åka hem till utan kan stanna här i ett par veckor till!
Nu sitter jag ute på altanen och skriver, klockan är tio och det är fortfarande 22 grader varmt och vindstilla. Det är helt underbart, och enda smolket i bägaren är att Christopher måste åka hem och jobba på måndag. Själv måste jag erkänna att jag är så glad så glad att jag inte har ett jobb just nu som jag måste åka hem till utan kan stanna här i ett par veckor till!
torsdag 1 augusti 2013
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)